Ljudnivån är hög och sorlet växer så sakta i takt med att tiden går. Man skulle vara förlåten om man trodde att allt i världen var som förr. I bakgrunden, inte särskilt starkt, svalar en spellista på Spotify. Precist sammansatt för att passa restaurangens feeling och för förstärka upplevelsen. Det är så som musik kan fungera.
Men plötligt blir det farligt, även om det skulle vara att ljuga att säga att någon av gästerna ens noterat det, för nu har en discjockey börjat mixa låtar. Volymen är inte starkare än tidigare men ända har det hänt något dramatiskt, för nu plötsligt måste tvåhundra besökare lämna lokalen. Om inte bryter man mot lagen. För i samma ögonblick som discjockeyn började spinna plattor så blev viruset extremt mycket farligare. Omedelbart måste det sociala avståndet ökas. Man skulle kunna tro att viruset tagit fart och börjat dansa och yra runt i lokalen, i takt med baskaggen och den hetsiga hi-haten.
På jazzklubben är det samma historia. Allt går alldeles utmärkt och den är ganska välbesökt, runt hundra matgäster. De festar på klubbens cajunmeny och det klingas i glasen. Allt i världen är som det ska, men bara framtill saxofonen börjar strosa genom skalorna och den pulserande kontrabasen börjar klättra på tonerna den med. När trumslagarens vispar så börjar smeka över virvelskinnet är katastrofen nära. Det säger sig självt: att nu tappar alla förmågan att hålla avstånd och kastar sig istället huvudstupa in i dansen och viruset. För rytmen är hypnotisk och frigör alla från det sunda förnuftet.
Nästa kväll gapar scenen och DJ-båset tomt. Jazzkvartetten och plattvändaren får vara hemma och slipa på sina färdigheter tills krisen är över och nyvaccinerade medborgare åter kan förlora sig ansvarslöst i musiken. Tills dess gapar det tomt i plånboken för musikarbetarna. Staten kommer dock till räddning och slänger kulturstödspengar på de som egentligen inte skulle behöva dem. Den vanliga kulturknegaren får se sig om efter något annat sätt att dra ihop till mat och uppehälle.
Ack och ve, om bara inte viruset lärt sig dansa, då hade kanske inte tiderna blivit så tuffa. Tiderna hade kanske blivit mer som för kypare och kallskänkor. De som fortfarande har ett jobba att gå till, förhoppningsvis.