Tävlingsdjävulen släpps ut för att vädras hos en del och en hel del andra är bara där för ha kul med kompisar och känna sig lite som förr i tiden, när de var unga, lovande köttsäckar. Musik-Korpen finns däremot inte. Inte uttalat i alla fall. Däremot finns det ett gäng band med äldre som lirar covers på låtar de gillar. Även där i coverbandets replokal finns gemenskapen som korpenlirarna suktat efter. Man kan snacka lite gamla minnen, coola gitarrer och garva lite. Men skadorna är väldigt annorlunda. Inga trasiga ledband och frakturer, utan i princip enbart hörselskador. Precis som i Korpen kan det vara svårt att få ihop ett fullt lag när de allra flesta måste bolla jobb, familj, förhållande förutom sin egna önskan om lite fri tid för en själv. Men i bandet är det svårare att be någon att hoppa in för bara ett rep eller två. Det funkar bara inte så. Antingen är du med eller inte.
Varför yrar jag då om detta? Såklart har jag spelat in musik med bandet igen. Det är en märklig process när den är så pass kort, till skillnad från när man kunde lägga hur mycket tid som helst på att hänga i replokalen och gneta. Den processen gjorde att man lärde sig spela tillsammans och inte bara spela parallellt med varandra. Det är lite svårt att exakt kunna sätt ord på vad det egentligen betyder, men det är det närmsta jag kommer. Man kan säga det så som att en trummis ligger i framkant och driver på låten, medan basisten håller tillbaka lite. Vilket naturligtvis låter som ren mumbojumbo, men om så är fallet då drivs musiken framåt, den färdas någonstans. Det rör sig såklart om att förmedla en känsla av rörelse, men eftersom en låt startar på punkt A, på en viss tid och slutar på punkt B, efter att en ospecificerad tid passerat, så kan man väl säga att någon form av rörelse pågått?
För musik rör sig så mycket om den där odefinierbara ”känslan”. Det finns så mycket motsägelsefullt, rent generellt, när det kommer till musik. Som till exempel, att en riktigt bra gitarrist inte nödvändigtvis är hen vars fingrar dansar över greppbrädan i rysliga hastigheter. Det är i andra handen som själen och känslan finns. Handen vars fingrar slår an strängen, som sätter den i svängning. Den är handen som både kan smeka och slå. Erfarenhet är det enda vapnet korpenliraren har i arsenalen.