Deras nya singel gästspelas av, den fram till dess för mig helt okända, Billy Nomates. Hon dels lyfter vad som annars varit ytterligare en av all dessa bra, men aningen likartade låtar, men dessutom gör hon det hela enklare att smälta. Sleaford Mods kan ibland vara som att äta surkål med bönor, toppat med mer surkål och allt annat gasframkallande som finns, men ändå vara rätt tilltalande. Billy är låtens dimetikon, hon kan inte göra så att gaserna försvinner men kan lindra och minska symptomen.
Hennes album är självbetitlat och innehåller elva spår som i huvudsak baserar sig på trummor, bas och lite syntar, förutom hennes ömsom pratsång, ömsom vanlig sång. Texterna är lika viktiga som allt annat, precis som det bör vara för att det skall kunna bli riktigt bra musik. Det är en person som inte är nöjd med sin plats i livet, som sardoniskt betraktar det runt omkring när hon gör ytterligare ett monotont pass i mataffären. Det är en inre dialog som samtidigt väser åt omvärlden, men samtidigt säger till sig själv att det är dags ta sig i kragen och göra något åt sin situation. Ibland är det bara lite roligt, som när hon får ett smärre utbrott på någon från Greenpeace som kommer fram på gatan och vill ha hjälp att rädda valarna. Det är väl är något bra, men att det är onsdag eftermiddag och hon kan på sin höjd köpa en jävla tygpåse och bjuda på ett tillgjort leende. Hög igenkänningsfaktor på det.
En oväntad bonus med att hitta Billy är att jag funnit en väg ut ur Spotifys algoritmbubbla, den som trycker på mig samma sabla musik och håller mig fast i det förflutna eller tvingar på mig en nutid som påminner om det förflutna, musik som påminner någon annan om deras förflutna, som jag inte vet om jag bryr mig om egentligen. Ni får själv reda ut vad fanken det där betyder. Jag är mer som oraklet i Delphi och talar i tungor. Inte så att jag, som oraklen gjorde, sniffar gas för att sedan yra osammanhängande om vad än nu frågan som ställdes var. Jag fixar sådant helt nykter. Det kan nog tolkas som att jag varit less på all musik och att jag inte hittat något nytt som kittlat mig, vilket i sin tur betyder att jag börjar åldras snabbare. Som jag skrivit om otaliga gånger tidigare, så är ett sätt att definiera åldrande som en linje som skjuter i höjden lika mycket som linjen för nyfikenhet dyker.