Ulf Lundells ”Vardagar” bockade i två för mig viktiga ljudbokskriterier. Det första kriteriet; författaruppläsning - författarna kan sina böcker. Aldrig någon osäkerhet gällande uttal eller stämningar. Och mig veterligen somnar de inte, som det rapporterats om att andra ljudboksuppläsare gör. Det andra kriteriet; förstapersonsberättande ur ett perspektiv - ljudbokslyssnande för mig och många andra i vår multitaskande samtid sammanfaller ofta med att vi donar med annat. Ibland distraheras vi, men en bok med förstapersonsperspektiv är lätt att hitta tillbaka in i.
Så, 100 timmar Lundell fick det bli; vardagar 1-5. Tappar jag fokus någon minut hittar jag lätt tillbaka i resonemangen och sorgekvädet: samtidsmänniskan och således debatten är för kategorisk, dagens Apple-produkter är inte kompatibla med annan teknik, störiga fans ropar ”Uffe, Uffe” på hockeymanér under spelningar, elcykeln går sakta i uppförsbackar. Och så vidare.
Pandemin innebar nästan två år av ökad ensamtid i landet med högst andel ensamhushåll i världen. Behovet av röster ökade, podcast- och ljudbokslyssnandet tilltog. Och om det är trygghet vi söker i den ökade konsumtionen av röster kan vi finna det i den okuvlige konstanten surgubben.
I mina mobilanteckningar under rubriken Vardagar 3 hittar jag: ”Godhetens långsamma triumf”. Jag minns inte exakt vad Lundell syftade på och en dygnslång ljudfil är omöjlig att söka i. Detta är en av ljudbokens nackdelar, det är nästan omöjligt att söka. ”Visst bör väl ändå ljudboksföretagen kunna…” eller förlåt, för mycket Lundell nu... Hursomhelst. Jag försöker komma ihåg, för det låter inte som surgubberiet? Vad syftade han på?
Jag flyttar alltid hem till Skellefteå över sommaren och hembygden hjälper mig att minnas. Var det inte så att ”godhetens långsamma triumf” handlar om att människor, utan krav på motprestation eller ersättning, ställer upp och hjälper varandra? Jo. Och jag ser det. Badplatsen i Varuträsk. Bolidens ideellt skötta golfklubb. De två tolvåringarna som kvällen innan fotbollsskolan börjar finner att gräset är för långt, något måste göras, fram med gräsklippare. Trästock som sedan 1991 hittat sätt att fortsätta finnas.
Spårar man ursprunget till olika uttryck av ondska och orättvisor landar man inte sällan i egoismen och egennyttan. Motsatsen till Lundells ”godheten”. Den för vår samtid obeskrivligt inflytelserike nationalekonomen Adam Smith menade dock att det är just egennyttan vi har att sätta vår tillit till, att egennyttan bygger vårt välstånd – det är bagarens egennytta som i förlängningen ger oss gott bröd. Men som världen ser ut idag triumferar inte egennyttan med välstånd åt alla, år för år centreras en allt större del av jordens resurser till en allt mindre skara superrika.
Om godheten är det kravlösa och ideella – är den verkligen ”långsamt triumfatorisk”? Det går att hoppas, men trots alla fina exempel jag sett här hemmavid denna sommar – kanske är surgubben den optimistiske i just detta?