Men i år var det mer kaos än vanligt bakom kulisserna. Åtminstone för min del. Ett exempel:
Bakom stora scenen befinner sig moderatorn för nästa panelsamtal – men inga paneldeltagare. Som ansvarig för programinnehållet faller det på mig att undersöka vad som hänt – och det visar sig att deltagarna har fått en felaktig tid för när samtalet ska börja. Ett par av deltagarna finns på Arenan och kan medverka om vi skjuter starten på 30 minuter. Övriga platser får vi fylla ut så gott vi kan med lämpliga personer som finns i närheten. Tack vare de närvarandes proffsighet blir det ett bra samtal, men några stackare som tackat ja förlorar tyvärr chansen att komma till tals.
Ibland uppstår problem när för många kockar är inblandande, men ibland är det för få. Att ha någon som dubbelkollade (eller trippelkollade) alla aktiviteter skulle ha löst många problem, men någon sådan person fanns inte. Jämfört med senaste gången vi arrangerade Nordsken hade vi hundratals färre volontärer. I år arrangerade vi inget LAN, vilket minskar resursbehovet så volontärsbristen är inte fullt så drastisk som den verkar vid första anblicken. Men ytterligare några engagerade hade inte skadat.
De som drabbades av eventuella problem tog det oftast med ro. I år fanns en förståelse för att saker och ting kunde vara lite mindre perfekta. Och alla var lite ringrostiga – inte bara arrangörer utan även besökare. Men framför allt glada över att Nordsken var tillbaka.
Det ligger många timmars arbete bakom, och eftersom de flesta arbetar ideellt så får man hitta belöningar på andra sätt. Till exempel att möta sin favoritförfattare, eller njuta av en fantastisk utställning, eller prova på ett nytt spel. För min del var årets personliga höjdpunkt att Umebandet Ye Banished Privateers framförde en konsert på lördagen.
Här behövs en återblick. När jag bodde i Norsjö frågade min vän Jim Sundström om jag ville göra musik med honom. Det var främst texterna han ville ha hjälp med, och vi gjorde lustiga och oförutsägbara låtar under namnet Idiot. Med tiden blev Idiot ett ”riktigt” band med fler medlemmar, och började spela live. Jag var inte med på scenen men följde med på spelningar när jag kunde. Med tiden spreds bandmedlemmarna åt olika håll – men många har fortsatt att ägna sig åt musik. Däribland Jim, som blev medlem i Ye Banished Privateers, ett band som framför piratinspirerad folkmusik och medlemmarna klär sig som 1700-talspirater. Ett klockrent band för Nordsken, så åtminstone sedan 2018 har jag aktivt försökt boka en spelning med Privateers. Det har aldrig klaffat på grund av deras turnéschema och andra anledningar – förrän nu! När de äntligen tog plats på Nordskens stora scen var det resultatet av åratals ansträngningar. Men inte nog med det – en i publiken passade på att kliva upp på scenen och fria till sin sambo under spelningen! Det är märkligt att konstatera att detta par skulle ha en helt annan livsberättelse, om det inte vore för att jag och Jim brukade spela in idiotiska punklåtar i hans lägenhet på Åkargatan i Norsjö.