Ni som har läst mina krönikor under åren har sett namnet Joss Whedon dyka upp ganska många gånger. Jag har till och med tillägnat en och annan krönika helt till att hylla honom som manusförfattare, regissör och feminist. Jag är inte ensam om detta, det har skrivits spaltmeter om hans förmåga att skapa kvinnliga karaktärer och om hans aura som en rekorderlig och klok person.
Låt oss ta det från början.
Joss Whedon klev in i rampljuset med tv-serien ”Buffy och vampyrerna” år 1997. Serien handlade om tonåringen Buffy – ”den utvalda” som skulle rädda mänskligheten från vampyrer.
Tanken med serien var att ge makten till den tidigare ”hjälplösa” blonda hejaklacksledaren. Hon som i tv-serier och filmer med ett skräcktema ofta dör först, och hon som i komedier porträtteras som korkad eller elak. Buffy var inte något av detta, hon var stark och självständig samtidigt som hon var sårbar och rolig. För sin tid var den progressiv och serien betydde mycket för många. Den ynglade även av sig i spinn off-serien ”Angel”.
Efter denna succé fortsatte Whedon att arbeta med tv-serier och filmer, varav flera fått kultstatus. Och fanskaran växte och blev … tja, mer fanatisk. Han plockades upp av Marvel för att ta rodret för den första ”Avengers-filmen”. Den blev en publik- och kritikersuccé och uppföljaren ”Age of Ultron” stod på tur. Men när den såg dagens ljus fick den ett ljumt gensvar. Förvirring uppstod också då den kvinnliga superhjälten Black Widow till stor del reducerats till kärleksintresse.
Och ungefär här det börjar gå utför. Whedon själv talade om hur han och filmbolaget bråkat och att den version man såg inte var hans vision. Vi fans andades ut. Klart att det inte var Joss fel.
Snart därefter publicerade hans före detta hustru en text om han var notorisk otrogen mot henne och att han ”hycklade med sina feministiska ideal”. Här naggades hans rykte än mer i kanten, men vi fortsatte att stå vid hans sida. ”Man kan vara en dålig äkta make och feminist samtidigt. Vi hör bara hennes version” … och så vidare.
Whedon tog sedan på sig att färdigställa filmen ”Justice League” efter regissören Zack Snyder. Resultatet blev en dålig film. Det var också där han anklagades av skådespelaren Ray Fischer för att skapa en hotfull arbetsmiljö. Men likt ihärdiga Trump-supportar fortsatte vi att hitta på ursäkter. ”Det är stressande att ta över halvfärdig film. Alla kan ha en dålig dag” … och så vidare.
Men så kom nyligen dagen då det började bli svårt. Charisma Carpenter tog till orda. Hon agerade i både ”Buffy och vampyrerna” och ”Angel” och ville visa sitt stöd för Ray Fischer. Hon berättade om hur elak Whedon varit under deras samarbete och att han gett henne sparken då hon fick barn. Andra som arbetat med honom bekräftade hennes ord. En manusförfattare berättade om hur han fann nöje i att få kvinnliga medarbetare att gråta.
I många år har vi Joss Whedon-fans betett oss lite som medlemmar i en sekt. Trots allt som skrivits har vi valt att titta åt ett annat håll. Vi ville så gärna att någon av dessa mäktiga Hollywood-typer skulle vara en bra person och vi hoppades att han, likt vår hjälte Buffy, skulle vara den ”den utvalda”.
Men jag är inte säker på att vi lärt oss något. Nu riktar vi all vår kärlek mot Taika Waititi istället.