För det första så orkar man inte titta på sin skärm lika länge som man orkar titta på en riktig scen. Jag tror att det är en kombination av en generell försämring av människans koncentrationsförmåga i en hetsig digital samtid tillsammans med att den energi som uppstår vid ett uppträdande med publik saknas. Det spelar ingen roll hur mycket musiker trånar efter att få spela sin musik igen - det uppstår ingen magi utan publik. Jag har upplevt det själv och jag har sett det på min skärm. Det leder till att en konsert på trettio minuter i digitalt format känns som en evighetslång prövning. Ingen orkar se mer än så.
Vidare är det på grund av detta omöjligt att spela ny musik då ingen pallar att höra annat än hitsen i det kortare formatet. Jag har tyvärr inte hittat något nytt spännande band eller artist tack vara en digital konsert. Och det är inte för att jag inte försökt. Problemet är att det är lättare för vilket uselt band som helst att spela in en digital coronasäker konsert än det var att bli bokad till ett riktigt uppträdande innan pandemin. Det leder till att oändligt många talanglösa konstellationer passar på. Det är fruktansvärt. Och ovärdigt.
Nu har jag själv inte ens spelat in mitt sista riktiga konsertsubstitut, men jag är gräsligt less på allt. På att inte kunna sväva ut i långa musikaliska utflykter, att alla konserter jag hade biljett till blev inställda och att - återigen - vilka skräpband som helst använt pandemin som en ursäkt för att spela. Men framför allt är jag less på att inte bli inbäddad i hög ljudvolym tillsammans med andra.
Ljuset i tunneln är dock att det snart vänder. Eller det måste verkligen snart vända. Med vaccin och lättade restriktioner. Då återgår livet till det normala. Något annat vore fruktansvärt. Och fram till dess får man så gott det går stötta sina favoritband och artister med att ändå se dessa numera tröttsamma digitala framträdanden. Främst av allt så bör man dock lyssna på musiken, köpa skivor och merchandise.
Och glöm inte att det finns otroligt många fantastiska live-skivor som åtminstone för en stund gör att man kan lura sig själv att man står i ett enormt publikhav eller i en liten svettig klubblokal och ser sitt favoritband igen. Tre tips får avsluta den här texten. Motörheads ”No Sleep ´Til Hammersmith” från 1981, Ramones ”It’s Alive” från 1979 och varför inte avsluta med Cult of Lunas ”Live at La Gaîté Lyrique: Paris” från 2017.
Efter över ett år utan riktiga konserter börjar abstinensen vara outhärdlig. När det under lång tid varit en del av vardagen att både gå på och själv spela på konserter så är det uppenbart att något saknas. Ett tomt hål. Men snart är det tack och lov över. Kanske.
Ja, jag har själv sagt vid flera tillfällen att det känns ganska likadant med live-streamade konserter. Men jag har ljugit. För mig själv och för andra. Det är inte ens i närheten. Inte en litegrann. På sätt och vis är det något man sagt som en slags skyddsmekanism. Ett spratt man spelat sig själv. För att inte förgås av abstinens och saknad. Men nu har det gått så lång tid att det inte längre går att hålla uppe fasaden längre. Det är bokstavligt talat outhärdligt. Men ändå härdar man ut. En minst sagt jobbig situation.