I vanliga fall skulle jag börjat hosta upp en massa låtar och tv-serier, filmer och annat som förgyllt de snart gångna 366 dagarna. Men det är inte det jag tänker mest på. Snarare tänker jag på hur denna eländiga självisolering faktiskt fört något riktigt gott med sig, i mitt fall åtminstone. Eller jag kanske borde säga i vårt fall, min sambo och jag. Hon har gått konstlinjen på Edelvik en gång i tiden och jag… tja, jag har spelat musik. Bägge har inte haft särskilt mycket tid över till att ägna oss åt detta som vi en gång brann väldigt hett för. Staffliet har stått och samlat damm och jag har mest skrivit här om musik. Men att vara uttråkad är kreativitetens moder och nu när man inte behövt skjutsa till träningar och matcher hela tiden så har den lediga tiden smugit sig på. När man inte är van så står man där nästan handfallen och undrar vad i h-vete det var man gjorde med sin lediga tid egentligen. I synnerhet nu när snart både Netflix och Youtube har varvats.
Plötsligt har den där lerklumpen som bara legat och… vad nu lerklumpar gör när de inte formas till objekt, försvunnit och blivit till bland annat en liten, surrealistisk byst, som står och torkar på fönsterbrädan. I vår gillestuga, där vi hitintills mest ställt bort sådant vi inte orkat köra till återvinningen ännu, har jag börjat sätta ihop en liten hemmastudio. Jag har suttit där och lett lite extra småkorkat rätt mycket på senaste tiden, medan musiken återigen börjat bli till en flod, som länge inte varit mycket mer än en rännil. Det här kanske är välsignelsen i allt negativt som vänt livet på huvudet? Det här kanske är den andra sidan myntet? Jag skulle vilja tro det i alla fall. Plötsligt är inte Youtube varvat längre. Nu finns det en hel massa att se och lära sig om vilket konstnärligt uttryck man nu brinner för och det leder också till att saker blir gjort. Det är inte längre det där passiva tittandet som snarare är ett uttryck för önskningar och drömmar som man inte riktigt orkar med att förverkliga. Det här är numero uno på min lista.
Sedan har det faktiskt gjorts en del bra musik också. Inte för att jag varit så passivt konsumerande som under tidigare år. Istället har jag som sagt gjort egen musik, i uttråkningen tecken. Men om jag ska nämna något som jag lyssnat en massa på under detta år så är det inte så himla lätt. Jag får ta Spotifys hjälp. De sammanställer ju så rart mitt musikår. I år är det St. Vincents ”New York”, i en sagolik orkestrerad version, som jag allra mest lyssnat sönder. Det album som varvats och varvats är Billy Nomates självbetitlade debut. Tiden går och en del fantastiska artister går tyvärr ur den. I år var det Talk Talks Mark Hollis som gick bort alldeles för ung. Gör som jag gjorde och återbesök den skamligt bortglömda klassikern ”Spirit of Eden” och lyssna i synnerhet på ”I Believe in You”, det är Mark värd. Bästa samlingsalbumet var utan tvekan Sleaford Mods ”All That Glue”. Man behöver lite ilska och dissonans i livet. Vi bär alla på sådant någonstans inuti, oavsett hur puttinuttigt vi presenterar våra liv på sociala medier.
Ta vara på er så syns vi på andra sidan.