Årets skiva:
Emma Ruth Rundle & Thou - ”May Our Chambers Be Full”. Samarbetet mellan råbarkade doom-bandet Thou och finsjungande Emma Ruth Rundle var inget jag var särskilt peppad på i förväg. Emma Ruth Rundles skivor har varit trogna följeslagare i många år och hur hennes finstämda melankoliska sång skulle gifta sig med Thous neandertalarmusik, ja, det var inget jag fick ihop. Fram till att jag då faktiskt fick höra ”May Our Chambers Be Full” för första gången. Kontrasten är bländande och genial. Jag har lyssnat om och om igen, och det borde du också göra.
Årets näst bästa skiva:
Barrens - ”Penumbra”. Relativt nystartade, men långt ifrån oerfarna, trion Barrens har inte bara en koppling till Skellefteå då trummisen Markku Hildén är härifrån utan bandet har också släppt årets näst bästa skiva. Den synthesizerberikade och instrumentala postrock bandet spelar vägrar trilla ned i genrens vanliga fallgropar utan har en egen identitet, långt bortom normen.
Årets tredje bästa skiva:
Cro-Mags - ”In The Beginning”. Tjugo år och hur många stämningsansökningar som helst senare kom till slut en ny fullängdare med legendariska New York-bandet Cro-Mags. Basisten, sångaren och tillika enda originalmedlemmen Harley Flanagan har överlevt både överfall och ja, faktiskt, knivhugg från tidigare bandmedlemmar innan ”In The Beginning” kom till världen. Hur det låter? Ja, ungefär som att bli överfallen och knivhuggen. Om man nu kan använda det som en bra beskrivning av ett album. ”Sometimes life is a real motherfucker!”, gormar en rödsprängd Harley Flanagan över benhårda riff och dundrande trummor. Ett och annat breakdown av den gamla skolan hinns också med. Man hinner knappt hämta andan mellan hardcoresmockorna. Pang! Boom! Tack och bock.
Årets bästa åldring:
Danzig - ”Sings Elvis”. I år och dagar har det pratats och ryktats om att Glenn Danzig, mänsklighetens mest fulländade man, tänkt spela in ett album med sina favoriter av Elvis Presley. Och i år släpptes till sist helt briljanta ”Sings Elvis”. Det låter gammalt, tunt och minimalt med den fantastiska rösten i fokus. Låtvalet är utsökt. Några välkända klassiker men för det mesta har Glenn Danzig grävt djupt i Elvis Presleys låtskatt för att inte bli förutsägbar. En äkta kulturgärning. Lyssna på ”Pocket Full Of Rainbows” och bli en lyckligare, mer komplett, människa.
Årets mest välbekanta:
AC/DC - ”Power Up”. Det finns inte så himla mycket att säga om ”Power Up”. Det låter nämligen exakt som alla andra AC/DC-plattor. Precis som man vill att det ska göra. Det är gitarr, trummor och bas. Med rivig sång ovanpå. Det går inte att hitta rockmusik som hittar en rakare väg mellan punkt a och b än det här. Ibland behövs inte mer.
Årets kombination av ljud och bild:
Kite på Kungliga Operan. Elektroniska duon Kite tog första steget mot nationellt herravälde under hösten 2019 när de uppträdde på Kungliga Operan i Stockholm. Och ett år senare när framträdandet visades i SVT kunde man inte annat än att kapitulera inför denna mästerliga uppvisning av otroliga låtar i kombination med knivskarp scenografi och grafik. Det känns verkligen som att man sitter på plats i salongen. Slitet uttryck, men det här är magiskt.