När denna krönika skrivs är comebacken ett faktum. Kittie har avverkat festivalspelningarna, och gjorde dessutom en improviserad klubbspelning när en av festivalerna ställdes in på grund av dåligt väder. Bevisligen kan Kittie fortfarande hantera både stora festivalscener och små klubbar. Det skriver Norrans krönikör Andreas Eriksson.
Med över en halv miljon sålda exemplar blev debuten en succé. Tidigt i karriären turnerade de med Slipknot och var ett av banden som deltog i festivalcirkusen Ozzfest, och uppträdde inför miljonpublik i amerikanska talkshows.
Under årens lopp har bandets enda fasta medlemmar varit systrarna Morgan (sång och gitarr) och Mercedes (trummor och sång), med efternamnet Lander, och de blev snabbt obekväma med att förknippas med det som gav dem uppmärksamhet – nämligen att de var tjejer. Reportrar ville göra reportage om klädshopping och sminktips, och ställde inga frågor om deras musik.
Bandet drog sig alltmer undan från media som betraktade dem som kuriositeter, och blev även mer svårtillgängliga musikaliskt. De tog in fler influenser från death metal och thrash metal, och Morgan growlade och skrek allt oftare. Idag är det gott om sångerskor som growlar men så var inte fallet under tidigt 2000-tal, framför allt inte på den nivån, med tanke på att Kittie vid tillfället var hyfsat mainstream.
Kommersiellt var allt detta inget lyckat drag, och Kittie kunde aldrig nåsamma framgångar som med debutalbumet igen. Men de behöll sin integritet och startadeett eget skivbolag för att kunna ge ut sin musik på egna villkor. Debutalbumet var visserligen slagkraftigt och charmigt, men i mina och många andras öron blev studioalbumen bara bättre och bättre. Detta tillsammans med flitigt turnerande gjorde att de fick ett gott rykte bland metalfans och fann en nisch bland de lite hårdare metal-banden som inte blir allmänt kända av den breda allmänheten.
Men all målmedvetenhet i världen räcker inte till när livet tar tragiska vändningar. Systrarna Landers pappa var bandets manager, och han dog oväntat i en hjärtattack 2008. De tog sig vidare efter det, men 2017 tog bandets basist Trish Doan sitt liv. Samma år filmades en dokumentärfilm och konsert i bandets hemstad med deltagande från flera tidigare medlemmar. Men det såg länge ut att bli det sista vi skulle få se av Kittie. Bandmedlemmarna erkände att de inte orkade fortsätta.
Fem år senare kan vi lyckligtvis konstatera att vi inte har sett det sista av Kittie. When We Were Young, en amerikansk festival, lyckades göra Kittie sugna på att stå på scenen igen. Till återföreningen anslöt Tara McLeod (gitarr) och Ivy Vujic (bas), som har varit de mest långvariga bandmedlemmarna vid sidan om systrarna Lander. Efter tillkännagivandet så planerade Kittie in fler spelningar före och efter WWWY-festivalen. När denna krönika skrivs är comebacken ett faktum. Kittie har avverkat festivalspelningarna, och gjorde dessutom en improviserad klubbspelning när en av festivalerna ställdes in på grund av dåligt väder. Bevisligen kan Kittie fortfarande hantera både stora festivalscener och små klubbar.
Förhoppningsvis blir comebacken långvarig så att vi kan se fram emot ny musik och inte bara kan tala om Kittie som ett band som hade betydelse för andra kvinnor som spelar hård musik. Det har de givetvis haft, men inte på så vis att de har fått en massa efterföljare som har kopierat deras stil. Styrkan med Kittie är deras betydelse för band som INTE låter som Kittie utan spelar helt andra typer av hård musik. Det mest betydelsefulla med Kittie är att kvinnor som spelar hård musik idag faktiskt blir uppmärksammade för sin musik i första hand.