Häromveckan skrev jag en text om en nyvunnen kärlek till den brittiske sångaren Morrissey. Det jag inte nämnde i den texten är att Morrissey inte är en helt okontroversiell artist. Han kväker ur sig citat i tid och otid som gör att det ilar lite i ryggen. Samtidigt som han släppt ifrån sig musik som räknas viktiga kulturella byggstenar.
Även den amerikanske gitarristen Ted Nugent som släppt några av 1970-talets bästa rockskivor sitter idag mest uppkopplad på Facebook och raljerar osammanhängande om konspirationsteorier och hur fantastiskt det är med jakt. På sin resumé för det senaste året finns även att han spelat den amerikanska nationalsången på sin elgitarr på ett Trump-rally. Fräscht? Smart? Genomtänkt? Jag svarar nej på alla tre frågorna.
Om jag sedan bara bläddrar lite snabbt genom min egen skivsamling hittar jag andra skivor som är problematiska. ”G N’ R Lies” med Guns N’ Roses innehåller kontroversiella låten ”One In A Million” där kritvita Axl Rose både sjunger nedvärderande om homosexuella, invandrare och använder N-ordet helt ogenerat. Också mina tjugotalet album med David Bowie tynger skivsamlingen sedan det uppdagades att han haft sex med en fjortonårig flicka efter en spelning på 1970-talet. Och golvet knäcks nästan av uppenbara skäl när jag bläddrar förbi ”Thriller” av Michael Jackson. Överallt hittar jag artister, band eller verk som inte passerar nålsögat för vad som borde vara okej. Allt från extrem hårdrock till snäll pop och abstrakt konstmusik. Inget är felfritt.
Och vad gör jag då? Jo, jag tar fram en skiva. Vilken jag vill. Lyssnar och njuter precis som vanligt. Ogenerat, opåverkad och utan några samvetskval. Men vänta nu, hur kan jag lyssna på musik av så vidriga, otäcka och skrupelfria artister och band? Svaret är enkelt. Jag har förmågan att ha två tankar i huvudet samtidigt. Jag kan skilja på nutid, dåtid och person och verk. Det är inte så svårt, bara man försöker.
I närstående nutid har en Stockholmsrappare varit i blåsväder för sina texter om gängkriminalitet och våld. Något som fått allt från politiker till självutnämnda proffstyckare på internet att nära nog kräva en offentlig avrättning av den unge rapparen. Att han sedan nominerats till flera musikpriser och samtidigt suttit häktad misstänkt för kidnappning har inte gjort tonläget mildare. Och det är ju varken coolt eller på något sätt bra det han misstänks för. Men visst kan man väl ändå tänka sig ett scenario där man är så pass fungerande i sin hjärna att man kan uppskatta hans musik ändå? Om man vill alltså. Jag tycker ju såklart själv att det är hemskt dålig musik, så jag avstår. Men ni förstår säkert vad jag menar.
Musik är förstås mer än bara musik. Att påstå något annat vore djupt förminskande och hånfullt. Så det är varken fel eller dumt att diskutera musiken eller kulturens påverkan på samtiden eller på ungdomar. Det som är så svårt är att alla som ska vara emot en viss musik eller innehållet i den direkt förvandlas till Siewert Öholm i ”Svar Direkt” från 1984 där han hetsar mot hårdrock och i synnerhet mot bandet W.A.S.P.