Nej, det är inte julpyntet som trängs med halloweenpyntet i butikerna. Det är inte påsarna med juleskum som frestar i godishyllan, eller julmusten som går att få tag på året runt om man vill (och det vill man ju, för julmust är ju bland det bästa som finns). Det jag syftar på är att jultidningsförlagen har släppt sina kataloger för 2021.
Om ni inte redan har fått besök av ivriga jultidningsförsäljare som vill tjäna ihop till en iphone eller elscooter så är det alltså bara en tidsfråga. Och det säger jag inte som ett varningens ord, själv ser jag fram emot det.
Jag sålde nämligen aldrig själv några jultidningar eftersom jag snabbt insåg att jag var mer intresserad av själva innehållet i katalogen än premierna som man kan tjäna ihop till. Så jag köpte hellre (eller önskade mig i julklapp) seriealbum från katalogerna. Många julledigheter har jag ägnat åt läsning medan huset var omgivet av snödrivor.
Länge har jag alltså varit jultidningsförsäljarnas drömkund, som köpt mängder av böcker och tidningar från alla de olika katalogerna, även flera gånger från samma katalog. Men jag undrar om inte vissa blivit ekonomiskt oberoende av att ha en rutt som innefattar vårt hus, för det är trots allt sällan som samma försäljare har återkommit två år i rad. Vissa år har vi inte fått några besök alls av jultidningsförsäljare, redan innan coronapandemin. (OBS! Jag reserverar mig för att driftiga jultidningsförsäljare får upp ögonen för denna krönika, så se den inte som ett löfte att jag kommer att köpa av alla som dyker upp i framtiden).
Visst kan det vara så att traditionen är på väg bort. Kanske är det inte en lika lockande syssla längre, och så kan ju ungdomarna lägga upp en egen webshop och ta emot beställningar digitalt i stället för att bemöda sig med att gå från dörr till dörr. Dessutom säljs även mycket annat än böcker och tidningar i katalogerna, och i vissa julkataloger lyser allt läsbart med sin frånvaro. Då håller jag förstås hårdare i plånboken.
Det skänker ett visst lugnt att se hur vissa gamla långkörare fortfarande ges ut, till exempel Bland tomtar och troll (114 år), Julstämning (115 år) och Smålänningens jul (97 år) trots att jag aldrig köpt någon av dessa. Uppenbarligen har de sin målgrupp ändå.
Om ni har läst någon krönika av mig tidigare, så vet ni vid det här laget att serietidningar ligger mig varmare om hjärtat än något annat. Därför spanar jag självklart in seriealbumen först av allt i jultidningskatalogerna. Jag ska erkänna att det sticker till lite i hjärtat när trotjänare försvinner, som Agust och Lotta (som jag inte heller köpt en endaste gång), Knasen eller Agent X9. De flesta serie-julalbum kan man förresten trotjänare numera: Kronblom (92 år), 91:an (88 år), Fantomen (78 år), Lilla Fridolf (64 år) och Åsa-Nisse (62 år). Till och med ”nykomlingen” Herman Hedning är inne på sitt 30:e julalbum…
Jultidningstraditionen är ursvensk, och jag hoppas att den får leva kvar länge till (inte bara för att jag jobbar i branschen och har ett finger med i utgåvor i tre olika jultidningskataloger). Det är bara i Norge som det finns en jämförbar tradition av läsning till jul, men de säljs i butik och inte av ungdomar som går från dörr till dörr (eller startar en webbshop). Jag tror att det kan vara en nyttig erfarenhet för de som säljer, och framför allt välbehövligt för de flesta att passa på att läsa mer under julen.