Anledningen, menade han, är att statistik visar att en stor andel spelare inte ens klarar ut sina spel. Fokus hos utvecklarna borde ligga på att få spelaren att överhuvudtaget vilja nå eftertexterna.
Precis som jag håller med i att namngivningen på Microsofts senaste konsol är otroligt förvirrande (kom igen, vari ligger logiken att den andra Xbox-konsolen heter 360, den tredje One, fjärde One X, och femte Series X?) instämmer jag i Fares senaste uttalande. För mig är högt omspelningsvärde verkligen inte något som väger tungt när jag sitter där i t-shirt och kalsonger och frustar i soffan och försöker bestämma vilket spel jag ska lägga mina surt förvärvade slantar på.
Det räcker med en snabb inventering av min egen vidsträckta, digitala spelsamling för att förstå att jag stämmer in på statistiken som Fares nämner: Av alla spel som jag äger, på Steam, på Epic Games Store, på GOG, till Playstation och till Nintendo Switch, har jag nog klarat ut en tredjedel, max. Och av dem har jag inte spelat om mer än… tja, två-tre stycken? Hur bra vissa spel än är och hur högt omspelningsvärde de än har, som ”The Witcher 3: Wild Hunt” och ”Bloodborne”, kan jag inte motivera mig att dra igenom dem en gång till; inte när det finns så förbaskat många andra, outforskade spelvärldar som skriker efter min uppmärksamhet. Inte när fritiden är en ständigt krympande lucka.
Antagligen minskar betydelsen av högt omspelningsvärdet i takt med åldern. Mitt 25 år yngre jag, vars primära inkomst var veckopengen och som behövde spara i ett halvår för att köpa ett nytt spel, skulle säkert vara av en helt annan åsikt, men som skäggig 30-plussare med bolån, retirerande hårfäste och bebis på ingång väcker ”högt omspelningsvärde” ingen emotionell respons alls. Spelutvecklaren hade lika gärna kunnat viska ”devalvering” eller mjukt yttra orden ”kolneutral cirkulär ekonomi” i örat på mig och uppnått samma, obefintliga effekt. Josef Fares har helt rätt: Omspelningsvärde är överskattat.