Det är göteborgarnas första actionäventyr helt i 3D. Av många recensioner att döma är det också tyvärr något av ett mellanmjölksspel; varken fantastiskt eller uselt. Jag drog igång det via Game Pass utan några större förväntningar. Främst var det tänkt som en 30-minuters respit från ”Halo Infinite”. Fem dagar senare rullade eftertexterna. Då hade jag inte rört ”Halo” alls under tiden.
”The Gunk” är inte fantastiskt. Det är inte heller dåligt. Det har en väldigt enkel spelmekanik där huvudpersonen kan hoppa, skjuta laserstrålar och suga upp diverse saker med sin dammsugare till armprotes. Pusslen är enkla och striderna extremt simpla. Det finns totalt två fiendetyper; små utomjordiska gnagare som lufsar mot dig och köttblommor som slänger runt någon sorts explosiv klump. Det är allt. Berättandet är avskalat; det är inte tal om några storslagna filmsekvenser eller maffiga bosstrider med effekter som rivaliserar valfri Hollywood-rulle. Mest handlar det om två huvudpersoner som pratar med varandra via radio. Äventyret lunkar på i maklig takt till undersköna pianoslingor och allt är över på lite drygt fem timmar.
För många låter ovan säkert avskräckande, kanske rentav lite tråkigt, men för mig var det precis vad jag behövde; ett lättsamt, avskalat äventyr som inte kräver mer än några kvällar för att ta sig igenom. Jag kände samma sak med 90-talsflörtiga ”Echo Generation” som släpptes tidigare i höst; även det ett ganska trivialt äventyr med charmig yta, enkelt upplägg och en blyg speltid på 8-10 timmar.
”Halo Infinite” och andra expansiva blockbuster-spel i all ära men ibland är det förbaskat skönt att lira något som inte kräver 200 timmar (minst) av din tid eller har trettiofem lager av olika system som måste bemästras innan det går att uppskatta spelet på allvar. Vetskapen att jag faktiskt har en genuin möjlighet att ta mig till slutet är uppfriskande. Skulle jag köpa exempelvis ”Assassin’s Creed Valhalla” under mellandagsrean (vilket jag dumstridigt nog funderar på att göra) är sannolikheten noll att jag kommer bli klar med det.
När det kryper småbarn runt fötterna, diskmaskinen inte tömmer sig själv och mamma klagar över att du aldrig ringer är koncentrerade ”helt okej”-spelupplevelser likt den vi får i ”The Gunk” mer tacksamma än de vi får i många storproduktioner.