Alla som har syskon kan nog relatera. När ett syskon, särskilt om det är yngre, gör något och sedan försöker hävda att man själv inte kan göra detsamma – ja, då släpper alla hämningar. Men låt mig först ge lite bakgrund.
I kyliga kretsar finns det en gud och hans namn är Wim Hof. Den här Wim Hof är känd för att hans kropp har en otrolig förmåga att motstå kyla. Vare sig det är i flytande vatten, snö eller is så visar han inga tecken på att frysa. Knepet, sägs det, är hans egenutvecklade andningsmetod som syresätter blodet och gör att man håller sig varm även i extrema situationer. Exempelvis vid bad i Hornavan i oktober när det är fyra grader i luft och vatten.
Min yngsta bror är en av dessa personer som knäböjer vid Wim Hofs altare. Det isbadas, duschas kallt och rullas runt naken i snö. Allt för att blidka den store Wim Hof. Själv är jag skeptiskt lagd och har aldrig fastnat för vare sig idoliserande - så länge det inte handlar om välklädda brittiska sångare – eller självplågeri. Min bror har valt en annan livsstil.
Och den här kvällen i inlandet vid Hornavan så bastades det och pratades vitt och brett om det ena och det andra. Och när den yngre brodern för tredje gången vandrade ned till sjön och utan att ens röra en min doppade sig och simmade runt i det iskalla vattnet så kände jag ett brinnande starkt hat. Men inte mot honom utan mot mig själv. För hur kunde det vara möjligt för mig som är äldre, smartare och framförallt otroligt mycket starkare på alla sätt och vis att inte göra honom sällskap i det kolsvarta vattnet?
Jag avskyr kyla. Det värsta som finns är att frysa. Jag har en gång tidigare i ett svagt, eller kanske egentligen starkt, ögonblick provat att bada i en isvak. Då svor jag på att det här gör jag inte om. Den här kvällen stegade jag dock ut i Hornavans vatten och kände direkt att, nej. Det går inte. Men innan min bror fick chansen att säga något spydigt och nedvärderande så bestämde jag mig ändå. Jag ska ned i vattnet. Så jag kastade mig baklänges. Jag vet inte om två, tio eller femton sekunder passerade där i mörkret. Kylan var överallt. Stickande från topp till tå, genom hud och genom ben. Det var fruktansvärt. Men en sak hade jag bevisat. Det finns inget som min yngre bror kan göra som inte jag kan.