Men oroa er inte, det kallas så för att det är så långt ifrån glamoröst som det går att komma. Det finns en bild av rocklivet som är väldigt långt ifrån sanningen. Alla band är nämligen inte Metallica, Mötley Crüe eller Guns’N’Roses. Tyvärr.
Jag spelar i ett band som har hållit på ganska länge, men som först det senaste året börjat räknas till det som kan kallas att vara på gång. Vi har skivkontrakt, manager, bokare och musik som folk lyssnar på frekvent. Med andra ord borde vi rimligtvis flyga privatjet, sova på femstjärniga hotell och kasta TV-apparater genom fönster. Ja, samtidigt som det hänger klasar med kvinnliga och manliga frestelser runt varenda bandmedlems hals, förstås. Ni förstår ju hur det borde vara.
Verkligheten ser lite annorlunda ut. Ja, faktiskt. Tro det eller ej. Vi lånar en skåpbil från uppoffrande föräldrar, ber en stilla bön om att de glömmer att säga att den ska återställas fulltankad, stiger upp jättetidigt för att packa in alla våra förstärkare, trummor och instrument och hinna till spelstället i en annan stad och soundcheck som ska hållas klockan ett på dagen trots att spelningen inte börjar förrän tio timmar senare. När vi kommer dit råder det stor förvirring över var man parkerar bäst och närmast spelstället för att slippa bära vår tunga utrustning så långt. Ingen vet någonting men till slut hittar man en sidodörr där man kan backa in bilen och lasta av.
Det viktigaste man lär sig när man spelar i band är att lyfta med benen och att klä sig varmt. För tunga lyft är det ruskigt gott om. In i bilen, ut ur bilen, upp på scenen, ned från scenen, in i bilen och sedan vid hemkomst ut ur bilen igen. Pust! Och kyla, ja. Just den här gången spelade vi i en rå betonglokal med diverse prydnader på väggarna. Temperatur? Strax under 15 grader. Och här ska vi husera i ungefär tolv timmar.
Just den här dagen hade vi tur med en hyfsat trevlig och väldigt skicklig ljudtekniker. Och det är sällsynt, ska ni veta. Hon gjorde sitt bästa och det var inte hennes fel att soundcheck för oss och förbandet vi anlitat tog två timmar längre än planerat på grund av att spelställets ordning och reda var obefintlig. Det blev mycket suck och stön i kylan när det letades kablar, sladdar, mikrofoner och stativ.
Och den eviga väntan. Vänta på att få komma in på stället, vänta på soundcheck, vänta på att dörrarna öppnar, vänta på att någon publik ska dyka upp, vänta på att spela och sedan vänta på att kunna bära och lyfta av sina grejer in i skåpbilen igen efteråt.
Och lura inte er själva med att tro att det ingår någon slags mat eller dryck i ett sådant här arrangemang. Nej då, allt får betalas ur egen ficka. Eller jo, kranvatten finns att tillgå. Från en dunk i ett hörn någonstans i lokalen.
Groupies och fans som kastar sig i ens armar då? Jodå, vänta så ska ni få höra. Det är faktiskt rätt många antingen skäggiga, flintskalliga eller skäggiga och flintskalliga karlar med oläslig bandtröja eller rutig skjorta som gärna vill berätta vilka andra band dom tycker att man låter som. Man får le, tacka för visat intresse och tänka att man hellre vore död än att känna en till spritdoftande andedräkt i ansiktet.
Så det är det här eländet som är det glamorösa rocklivet. Men jag älskar trots allt varenda sekund av det.