Scenen på Storgatan försvinner sakta, i gassande sol. Karusellerna på torget har stannat, plockas ihop och försvinner bort, till en annan folkfest. Synen är som sommaren självt, återkommande, ett tecken på att juli har anlänt och Stadsfesten är över. Men den här gången är något annorlunda, i luften och i arrangörernas minspel. Nästa år, när skarven mellan juni och juli infinner sig, kommer centrum vara tomt. Det är här nu. Slutet. Låt oss ta varandra i handen och vandra längs med de festivaltomma gatorna, känna sockervadden mot skosulorna och blicka mot allt det gamla som var – och det nya som kommer.
Vi börjar i det vi precis lämnat, årets festival som fortfarande anas, i bakfulla kroppar och avstängda gator som öppnas upp. Det var en grand finale, men musikmässigt handlade det om en något nedbantad festival. Sammanlagt bjöds vi på fyra större akter, fem om vi räknar med barndragplåstret Dolly Style på lördagen. Tidigare år har kring tre akter intagit scenen varje dag, och fler under fredag och lördag. Ändå finns där mycket av Stadsfestens själ och syfte med en tydlig bredd, allsångsvänliga veteraner och akter som gör sig bra på en utomhusscen. I en tid där många stadsfestivaler stänger ner är jag glad över att vi fick en sista – all heder till arrangörerna för det.
Den klart mest intressanta bokningen var The Ark, som bjöd på en spelning jag kommer bära med mig länge. Movits!, som till skillnad från The Ark är frekvent turnerande, är inte en särskilt överraskande akt, men däremot ett ytterst stabilt liveband. Magnus Uggla lockade ut de som parkerat i serveringstälten, till tonerna av den passande ”Jag dansar aldrig nykter”. Och vad kan vi säga om Noice? Att det finns något fint i att en Skelleftebo fick stänga hela festivalen.
Samtidigt finns det sådant jag saknar. Framförallt – var är kvinnorna? Kvällsakterna var oerhört mansdominerade, inte en enda kvinna stod på scenen. Nummer två – det internationella, det oväntade. Stadsfestens nutid vilar på en stadig grund av musikalisk mytbildning, och det är svårt att inte jämföra med Skellefteåfestivalen, med Stadsfestens tidigare bokningar som Rita Ora 2018 och Robyn 2011. I medvetandet finns nämligen alltid berättelserna om Iggy Pop, Suede, Ramones, The Cardigans och Kent där. Vi pratar om det ibland, vi nittiotalister som bara var några år när ”Sheena is a punk rocker” och ”Lovefool” ljöd över Skellefteå. Att det hänt. Att det var på riktigt, och vi var inte där.
Men skriv om vädret, kanske du tänker. Skriv om hur det var tjugo plusgrader till sent inpå natten, hur det skrålades i älvstältet, hur Stadsfesten är en firmafest, en befriande sommarkänsla och hemvändarträff.
Om det kan jag skriva, men det vill jag inte. Det viktiga vi ska komma ihåg, när allt är slut, är musiken. Att Skellefteåfestivalen skapades av ungdomar, som aldrig gjort festival tidigare. Att Gunnar Karlsson, som var en av dem, blev festivalgeneral till 2019 och tog många stora bokningar hit. Att det är över, men att det också fortsätter.
Konstellationen som rattade årets Stadsfest finns kvar. Gunnar Karlsson finns kvar, och i framtiden kommer hans och Artistkontorets Skellefteå Summertime äga rum exakt den här helgen.
I tomrummet föds något nytt. Precis som Skellefteåfestivalen 1994, precis som Stadsfesten 2005. Ingenting är beständigt förutom ackorden, orden och basen.
Ridå.