Sitter dessutom såklart i karantän och väntar på provsvar för ni-vet-vad – för kan ni tänka er ett lämpligare sätt att avsluta just detta år? Inga seriösa symtom, så det ska bli spännande att se svaret. Snön som föll i förrgår är nu bokstavligen bortspolad. Vi hann i alla fall bygga en snögubbe innan regnet kom. Småpyts åt sido, av all riktig tragik som året bjudit på finns det ändå inget som på det personliga planet kan mäta sig med att min morfar, Sören Lindqvist, numera är död och begraven. Befordrad till härligheten, som han själv kanske skulle sagt.
Men vi ska inte uppehålla oss vid livets förgänglighet. Istället vill jag delge er de insikter jag fann när jag fick uppdraget att städa ur hans kontor.
Mormor och morfar flyttade till lägenhet för drygt tio år sedan. Sedan dess har en massa saker funnit sin väg in i kontoret, men långt mycket färre saker har kommit ut. Förrän nu, då. Trasiga möss och tangentbord delade upp bråtet i epoker likt årsringarna på ett träd. Sopsäck efter sopsäck av mojänger, manicker och allehanda elskrot släpades ut. Likaså överfulla bra-att-ha-lådor med batterier, mynt och gem. Och såklart den halva pianoflygel som tjänat som skrivbord efter att ha surrats samman med delar av gammal köksinredning. Här inne fanns även melodikor, dragspel, althorn, munspel, hoprullbara pianon och en synt för varje tillfälle. Likt Noa försökte jag spara två av varje sak. Kanske ett par övergivna usb-minnen kan hitta varandra och skapa något nytt i livet efter detta i förrådet?
Förutom dessa unikt utvalda par förvaras nu en halv kubikmeter arrangemang och andra musikaliska alster för eftervärlden, bland annat alla iterationer av ”Golden Favorit Serien” [sic] som han hade tagit fram för Frälsningsarmén i Skelleftehamn, med klassiker som "Koppången", Gammal fäbod-psalm och "Håll mitt hjärta". Detta blev väl på något sätt morfars magnus opus. Alla byggmästarbedrifter i Norr- och Västerbotten till trots.
Någonting skapade resonans inom mig när jag stod där omringad av så mycket mammon i sopsäckar, med denna digra skatt av originalinnehåll i händerna. Ni fattar, man börjar fundera. Extrapolera. Vad har jag själv att komma med? Kommer mina framtida barnbarn att vara hänförda över mina exklusiva skins i ett tv-spel som var populärt på 2020-talet? Kommer mina spelbedrifter leda till deras ontologiska uppvaknande? Troligen inte.
Så uppenbart ändå. Och klyschigt. Att det skulle handla om just detta. Alltså, att det som spelar roll när man till jord åter blivit är det man ha skapat, inte bara det man gjort. Må de så vara barn, hus, tavlor eller någon form av snuskiga limerickar. Det tycks nämligen vara som Helen Sjöholm sjunger i Koppången:
"Och jag vet att de som har lämnat oss // Har förstått att vi är // Liksom fladdrande lågor // Så länge vi är här"
Så hur ska jag förvalta dessa insikter 2021? Jag har noll koll på komposition, men … jag har precis fixat hem notbladen till "Lost Light" från Destiny 2. Det är för en stråkkvartett, men det måste gå att konvertera till hornmusik på något sätt. Kanske den kan få plats som ett bonusspår i en postumt uppdaterat revision av Golden Favorit Serien.
Fotnot: Testsvaret var negativt.