Men till slut tog jag en närmare titt och insåg att här fanns en hel skateboardpark gömd bland träden. Sedan dess har jag också noterat att det ibland varit åkare på plats, och med tiden lärde jag mig att platsen kallas Giraffen.
Om man aldrig har hört talas om Giraffen tidigare – och det hade inte jag när jag "upptäckte” den – så är det svårt att greppa vad det är man har sett. En smått osannolik skapelse omgiven av industriföretag och butiker. Egenhändigt byggda skateboardramper och diverse konstnärlig utsmyckning. Allt helt uppenbart gjort av eldsjälar. Men nu verkar Giraffens dagar vara räknade – tomten har sålts och ska ge plats åt industrifastigheter.
I och med detta kommer också mer fram i offentligheten, när Giraffens förkämpar försöker rädda sin fristad. Bland annat har Norran rapporterat om skateboardentusiasterna som skapade parken redan på 90-talet (!) och om dess kultstatus bland åkare i hela Norrland. Generationer av åkare har byggt ut och bättrat på byggnationerna. En öppen hemlighet som få utanför skateboardkulturen känt till – om man inte råkat passera förbi det här hörnet av Solbacken i tillräckligt låg hastighet för att notera att det som verkar dölja sig bland träden inte är ett skrotupplag.
Jag hyser låga förhoppningar om att Giraffen ska få finnas kvar, men jag tycker att det är helt rätt att kämpa vidare med namninsamlingar och reportage som gör Giraffen till ett namn på alls läppar. Jag sällar mig till de som redan skrivit krönikor och inlägg för att belysa Giraffens öde, även om jag är pessimist när det gäller Davids chanser mot Goliat.
Jag har även sett många som inte förstått varför det skulle vara så viktigt att rädda just Giraffen – det finns ju en skatepark vid Folkparken, och en skateboardförening med egen lokal. Men de som säger så har missat poängen med att skapa något eget, på egen hand. Visserligen utan tillstånd också – vilket gör att man gör bäst i att acceptera att en sådan här plats har begränsad livslängd.
Längtan efter att skapa fritt utan att behöva följa andras regler är en av kulturens hörnstenar, och det är bra när vi blir påminda om att subkultur finns. Vi har alla blivit invaggade i tron att kultur frodas inom fasta ramar. Teaterföreställningar förväntas börja i tid, det byggs särskilda hus som är avsedda för kultur, och bidrag och föreningar tror vi ska finansiera och organisera kulturutövande.
Men kultur är i grund och botten helt omöjligt att begränsa. Konstnärer jobbar inte bara under kontorstider, och den som vill fylla sin själ med kultur har inte det behovet endast på avsedda platser.
Att det handlar om skateboard är egentligen sekundärt, troligtvis även för personerna som lagt ner all denna tid och kraft på att skapa Giraffen. Hade de bara velat åka skateboard så har det ju funnits andra alternativ, utan det har handlat om att skapa något – och det råkade vara skateboardåkande som triggade skaparlusten.
Jag kan bara hålla med om att när Skellefteå växer så måste vi se till att det finns plats för båda delarna – både subkultur och kulturhus. Men det motsägelsefulla är att subkulturen kan må bra av att inte synas, och att inte få stöd, utan bara få frodas i ett eget undanskymt hörn som ingen ägnar någon tanke.