1. Skivor jag tänker är ganska nya har minst tio eller femton år på nacken. Jag har tappat tidsuppfattningen. Nytt känns gammalt, gammalt känns nytt och vem kan längre hålla koll? Jag är djupt förvirrad över att det känns som att exempelvis ”Christ Illusion” med Slayer är en ny och aktuell skiva när den kom 2006?
2. Jag vet knappt hur en dator fungerar längre. Eller ja. Det vet jag förstås. Men om något inte fungerar blir jag idag en sådan där hemsk person som måste fråga ”någon yngre”. Jag minns en svunnen tid där man nyfiken och orädd löste problem men idag kryper jag ihop och ger upp direkt. Det är alldeles för avancerat.
3. Jag är försiktig när det är halkigt ute. Ja, ni läste rätt. Det är ju helt galet. Vem bryr sig om hur halkigt det är? Inte en pigg och frisk person i alla fall. Men efter att ha testat det här med att under vintertid ramla i backen för första gången lever jag i rädsla. Den värk och de krämpor som uppstod efteråt tyder på att min tes om att det handlar om attityd och inte utrustning när det är isigt ute eventuellt måste revideras en aning.
4. Jag hatar alla som inte är hundra procent vuxna. Ja, inte barn förstås. Men ni förstår nog vilka jag menar. Människor som i lagens ögon är vuxna men som verkligen inte är vuxna på riktigt. Det finns nog inget som provocerar mer än deras klädstil, attityd och musiksmak. Hur svårt kan det vara att växa upp och skärpa till sig? Det är ungefär lika svårt som det var när jag själv var i samma ålder, men det har jag lägligt förträngt och glömt.
5. Jag måste sucka och göra läten varje gång jag suttit ned en längre stund och reser mig upp. ”Ujujuj”, ”oohf” eller det klassiska ”isssch” på inandningen. Och att man när man ställt sig upp måste stå still en stund för att väcka benen innan man börjar röra på sig.
Bubblare: Det är inte alltid, men jag rör mig mer och mer mot att helt ogenerat svara på meddelanden och sms med ”tumme upp”-emoji oavsett längd och innehåll.
Hur ni ska veta att det gått alldeles för långt? Om jag visar mig offentligt med stickad väst, stryker runt i kavaj med lappar på armbågarna eller börjar titta på Melodifestivalen av egen fri vilja. Men innan dess hoppas jag att omgivningen har brutit in och satt stopp.