Scott Walker – Scott 3. Det här är passande musik inte bara för att första spåret på skönsjungande Scott Walkers tredje soloalbum heter ”It’s raining today” utan för att den melankoliska känslan som finns på hela skivan är helt perfekt att luta sig tillbaka till och försvinna i. Skivans nästan dissonanta stråkarrangemang är en härlig detalj som vid albumets release 1969 gav svala recensioner men som många år senare gör att det är en fröjd att lyssna på ”Scott 3”. Ett helgjutet mästerverk. Tyvärr lever inte Scott Walker längre, men han var aktiv ända fram till sin död och slutade aldrig att tänja på gränser. Lyssna bara på ”Soused”, ett samarbete med drönarna i Sunn O))) från 2014. Wow.
Nico – Camera Obscura. Nico är mest känd för sina insatser på ”The Velvet Underground & Nico” men på sitt sjunde och sista album innan sin tragiska död i en cykelolycka lyckas hon uppnå magnifik regnmusik. Det är grått, det är lite kärvt och det är helt underbart. ”Camera Obscura” är långt ifrån lättlyssnad eller konventionell men oj, vad det finns mycket att hitta om man har intresse. Särskilt ”My Heart Is Empty”, andra spåret på albumets B-sida, är fullständigt magnifik i all sin enkelhet.
The Necks – Unfold. Tre gråhåriga gubbar från Australien som improviserar med kontrabas, trummor och piano i 74 minuter och 40 sekunder – är det verkligen bra? Det korta svaret är ja. Jag har sannolikt tjatat om detta album förut, men om jag upprepar mig så är det med god anledning. Att lägga detta dubbelvax på skivspelaren och höra hur det växer, växer och växer ur högtalarna inramat med en rejäl regnskur är något som behöver upplevas. Nu passar det här i alla väder, så jag vet inte om det är jag som är konstig eller vad som är grejen men det lågmälda blåa omslaget och musikens kvalitet lyser om möjligt ännu starkare tillsammans med dåligt väder.
Floating Point, Pharoah Sanders & London Symphony Orchestra – Promises. Och på tal om grått hår. Den gamla tut- och tjutgubben Pharoah Sanders är väl nästan fyra tusen år gammal men har ändå lyckats släppa ny och fräsch musik tillsammans med producenten Floating Point och Londons symfoniorkester. Det är en blandning som jag initialt inte kände någon större längtan efter. Gammal mossig jazzskit var väl ungefär vad jag tänkte mig att det skulle vara. Men oj, ack och hallå så fel en gammal hårdrockare kan ha. På samma sätt som The Necks handlar detta om att upprepa, addera och växa. Det är ett märkligt parti där Pharoah Sanders mumlar och småsjunger osammanhängande, men det förtar inte stämningen utan skapar snarare kontrast. Perfekt för långsamma regniga dagar.
High Plains – Cinderland. Ambientkungen Scott Morgan, eller Loscil som han kallar sig, slog sig år 2017 ihop med cellisten Mark Bridges under det gemensamma namnet High Plains. Ett helt briljant samarbete som även det kombinerar akustiska instrument med modern elektronik och datorer. Utan att det blir töntigt. Det blir bara bra. ”Cinderland” skulle vara det perfekta ljudspåret till en flygfärd över dramatiska och regntunga bergsmassiv. Och det är lite den känslan man även får i sitt vardagsrum när albumet spelas. Utan fukt och kalla vindar, förstås.