Innan jag tar mig an en uppföljare i en serie som är väldigt story-fokuserad vill jag naturligtvis spela ut originalet. Trots mitt ordval ”toppenspel” har jag alltså inte sett några eftertexter i ”Star Wars Jedi: Fallen Order” ännu. Saker kom i vägen. Först var det ett SMS om att jag hade ett Playstation 5 att hämta på Webhallen. Sedan vankades flytt. Sedan fick jag barn. Och så vidare.
Det är sällan enkelt att dyka ner i en tidigare påbörjad historia efter lång tids frånvaro. Till skillnad från filmer, tv-serier eller böcker är det också mer än bara berättelsen som måste erinras i ett spel. Dels har vi alla underliggande system men det riktiga oket är själva spelvärlden. Pratar vi banor i valfritt ”Super Mario” är det tämligen självklart var du ska styra din karaktär men handlar det om öppna, expansiva 3D-världar blir det snabbt klurigare.
”Star Wars Jedi: Fallen Order” hör till sistnämnda; det är ett actionäventyr där varje nivå består av mängder av inom- och utomhusmiljöer som kopplas samman med diverse stigar, dörrar, broar, vägar, hål och gömda gångar. Det tar sin lilla tid att bilda sig en överblick av var du befinner dig och hur du bäst tar dig från punkt A till punkt B. Att starta spelet efter ett halvårs uppehåll blir därför både desorienterande och avskräckande.
”Star Wars Jedi: Fallen Order” är tyvärr inte det enda toppenspelet som jag slutat spela under en period, för att sedan inte lyckats hitta tillbaka till. ”Dark Souls 2: Scholar of the First Sin” är ett annat exempel, och rätt likt sett till genre och upplägg. Jag slutade spela, tiden gick, och när jag skulle ta mig an det igen insåg jag att jag var helt vilse. ”Ori and the Will of the Wisps” är ytterligare ett exempel. Fantastiskt spel. Större och mer ambitiöst än sin föregångare… vilket ledde till att jag tog en paus från det. En kort paus var tanken. Nu har pausen varat i cirka 1,5 år.
Mitt budskap lyder således: Lägg inte riktigt bra spel som du ämnar klara ut på hyllan för länge. Särskilt inte spel med intrikat nivådesign. Då är det kört.