Det började enkelt. Barnet såg omslaget till Iron Maidens album ”Fear Of The Dark” från 1992 och utbrast direkt ”WOW! Vad är det där!?”. Bra jobbat, Iron Maiden. Ni kan det här med skivomslag. Jag fick hur som helst förklara att det som syntes på omslaget var ett trädmonster. ”Vad heter han?”. Han heter Eddie. ”Varför?”. Ja, jag vet inte riktigt, kanske att bandet ville att han skulle heta så? ”Okej…men..”. Och så vidare, och så vidare.
Det är ju så här med barn, som de flesta vet, att en enkel fråga ofta leder till ett långt och utdraget förhör där varenda detalj ska förklaras och analyseras tills man knappt längre vet vad det var man pratade om till att börja med. Så även den här gången. Men barnet gick till slut med på att faktiskt lyssna på en låt från skivan istället för att höra mina tröttare och tröttare svar på den aldrig sinande strömmen av frågor och följdfrågor.
Vi lyssnade en liten stund på titelspåret, ”Fear Of The Dark”. En fantastisk, men kanske ändå något sönderspelad låt. ”Vad handlar den om?”. Det börjades igen. Men i det här fallet var det ganska lätt att förklara att den helt enkelt handlar om att vara rädd för mörkret. Den heter ”Rädd för mörkret-låten” förklarade jag. ”Okej, wow!”.
Det var det enklaste tillfället. Ibland blir det svårare. Vid något tillfälle har mitt barn hört det amerikanska dödsmetall-bandet Cannibal Corpse, vars låtar i stort sett uteslutande handlar om brutalt våld, död, snusk och snask eller en vild kombination av sagda ämnen, och intresserat undrat ”vad handlar den här låten om?”. Ja, hörni. Det är inte lite svettigt att med en sekunds förvarning försöka översätta och åldersanpassa en låt som ”Hammer Smashed Face” utan att försäga sig och traumatisera en treåring. En låt som handlar om exakt vad titeln säger. Men jag mumlade något om att den handlar om en snickare som spikar med sin hammare. Nåja.
Andra gånger är det önskelåtar som gäller. ”Spela en låt om skalbaggar!”. Eeh, okej? Man blir lite ställd, minst sagt. Men det gäller att illa kvickt fundera, associera fritt och i det här fallet bläddra fram ”Black Seed Of Vengeance” med Nile. Varför? Jo, alla bandets låtar handlar om det gamla Egypten. Framför mina ögon blixtrade någon minnesbild av en förgylld skalbagge med hieroglyfer på vingarna. Så, ja. Den fick det bli. På en sekund kan dock allt förändras. ”Spela en låt om en Allosaurus!”. Det är alltså en sedan länge utdöd dinosaurie. Inte helt olik Tyrannosaurus Rex, men något mindre. Ugh. Okej? Ja, nu vet jag. ”Demon”, med Entombed. LG Petrov utbrister något slags stönande vrål i låtens början och riffet är tungt och ryckigt, precis som en stor dinosaurie. Jag chansar.
Och det funkade. Vilken succé. ”Det här är bästa låten någonsin!”. Det är inte utan en viss stolthet man kan konstatera att alla dessa timmar framför stereon, slavisk lyssnande och ljudmässigt hypnotiserad, äntligen börjat ge riktigt resultat.
Det finns dock gränser. Vid några tillfällen har den yngre plockat fram skivor med grupper som exempelvis norska Mayhem och kikat, funderat och frågat vad låtarna handlar om, vad det är på framsidan och om vi kan lyssna. Då har jag satt ned foten och förklarat att det är vuxenmusik och inget för små öron. Men ge det ett halvår till så.