Ja, det beror väl såklart på var man drar gränsen för fantastisk, men allt är relativt. Hur som helst så har skivan följt med ett bra tag. I min ägo i dryga tio år och innan det i någon annans sedan den släpptes för trettio år sedan. Och häromdagen, för vilken gång i ordningen är oklart, hade jag lyssnat och avnjutit den ruggigt råa thrash metal-smocka som är ”Arise”. Vilken platta alltså. Så brutal, så svängig och så underbar. Självklart är jag rädd om ett sådant monumentalt mästerverk. Albumet förvaras i plastficka och eftersom jag inte är en kulturlös barbar utan förståelse för vare sig det ena eller andra så rör jag enbart själva kanten på skivan vid hantering.
Den här gången häromdagen hände dock något som jag inte varit med om förut. När skivan skulle stoppas in i omslaget tog det stopp, halvvägs in. Mycket märkligt, tänkte jag. Och tryckte lite halvförsiktigt vidare. Men det var fortfarande stopp. Och det kom ett ljud inifrån skivan som om ett papper knycklades. Då jag som sagt inte är en kulturlös barbar utan förståelse för vare sig det ena eller det andra så försökte jag inte mer utan tog ut skivan som satt halvvägs i omslaget. Jag särade försiktigt på omslagets öppning och längst ned i omslaget ser jag ett grönt papper, veckat av mitt försök att stoppa in skivan. Det var alltså detta som hindrade skivan från att glida in som den alltid gjort. Konstigt, men jag stoppade varsamt ned handen och nöp fast det som fanns där inne mellan tummen och pekfingret.
Det är säkert något skräp, tänkte jag. Men såklart vecklade jag ändå nyfiket ut lappen och såg något som jag inte riktigt förstod. På den gröna lappen stod följande. ”Sodom, Sepultura + Merciless. Rockborgen Fagersta 7 oktober Kl. 20.00. Pris 85:-”. Jaha, coolt ändå. En flyer från när Sepultura lirade i Sverige en gång i tiden. Men så. ”MAX”. Det står ”MAX”. Med tusch. Vänta. Max? Varför är det så bekant? Ja, Max Cavalera! Max Jävla Cavalera! Sångare och gitarrist i Sepultura! Såklart! Flyern är signerad av Max Cavalera! Vilken otrolig överraskning som blottades från djupet av denna skiva jag haft i min ägo i över tio år. Så sjukt häftigt att jag först inte trodde mina ögon. Det är ett skämt, tänkte jag ett flertal gången. Men nej, det är inget skämt inser jag efter några sökningar på internet.
Signaturen stämmer. Spelningen ägde rum 1989, hela kalaset finns dessutom att se på Youtube. Och i samband med detta makalösa gig har personen som tidigare ägt skivan först grabbat en flyer, sedan grabbat tag i Max Cavalera, bett om en signatur och två år senare när ”Arise” släpptes stoppat flyern i skivan så att den bevarats i ytterligare trettio år. Tills jag återupptäckte dess existens.
Jag som inte ens värderar signaturer särskilt högt. Jag har tre sedan tidigare. Michael Gira i Swans som jag fick efter en konsert, vilddjuren i Watain som följde med vid förhandsbokning av ”The Wild Hunt” och, lite oväntat, trollkarlen Joe Labero som jag köade för att få på det glada 1990-talet. Och nu lägger jag Max Cavalera till samlingen. Helt klart den som just nu känns häftigast och fräckast, tack vare överraskningen som legat och väntat på att bli upptäckt.