2014 målade konstnären Akay ett stort ”Förlåt” på Rivhuset. Verket har sedan dess varit husets signum.
Kulturhusdebatten brinner och skälver. Något nytt har inte hänt i frågan, ramverket är fastslaget och politikerna försvarar dokumentet med intetsägande fraser. Om att förändring kan vara svårt, och att kulturhuset måste visa mod och våga testa nya sätt att arbeta. Vad som är modigt, och nytt, med att tränga undan kulturinstitutioner till förmån för kommersiell verksamhet kan man fråga sig. Man kan också fråga sig detta: om inte ens husets verksamheter får grundläggande förutsättningar, hur ser det då ut för gräsrötterna?
Den första kulturhusdebatten, den tog avstamp där. I den lokala kulturmyllan, de unga, de som existerar utanför institutionerna. Den har funnits sedan beslutet togs 2015, och fick ny fart efter Norrans artikelserie ”Inuti Sara”. Efter det har både vd:n och beslutande politiker lovat: gräsrötterna är välkomna. Är vi klara där, i det löftet? Självklart inte. En tvåfrontskamp måste föras av oss som har perspektivet kulturliv och inte effektivitet och vinst – en kamp för verksamheternas behov men också för gräsrötternas framtid, inne i huset och utanför.
Dörren är öppen för lokala kulturföreningar, huset är också deras, proklamerar kulturhusledningen. Det är lätt att säga, men vad betyder det, egentligen? Att scengolvet är ert, men bara om ni betalar höga summor som ingen kulturell gräsrot har råd med?
Samtidigt, vid varje morgonpromenad, skymtar en påminnelse om det som var och hade kunnat bli. Rivhuset, eller Förlåt-huset, som står i Sara kulturhus skugga, både bokstavligt och bildligt. Vi hade ett kulturhus. Vi hade en plats som kokade av musik, konst, utställningar och möten, där unga kulturarbetare hittade hem och glasen skallrade av lokalproducerade toner. Kommer du ihåg Feministfestivalen 2015? Punkspelningarna? Skivbolaget Periferin? Ateljéerna, konstutställningarna? Allt det hände för att hungriga kulturproducenter fick husera i ett rivningskontrakt, en stor del av vår kulturella framtid fanns bakom den rosalila fasaden.
Poeten Lo Lindström är en av de som hade ateljé i Rivhuset. Hens dikt ”Kulturhusets uppföljare” skrevs under 2017, då kulturarbetarna fått beskedet att de inte längre kommer få vara kvar i Rivhuset.
Istället för penslar och instrument syns nu bygghjälmar innanför fönstren. Kontor och förvaring för Sarabygget, innan Rivhuset jämnas med marken. Symboliken är isande. 2018 lades föreningen ner, då de visste att vräkningen stundade men inte exakt när. Mötesplatsen är borta, många av konstnärerna och kulturarrangörerna har flyttat härifrån. Någon ny plats fick de inte, och fortfarande väntar vi på besked kring vad som händer med Nordanå och Brunnsteatern. Vi behöver Sara kulturhus stora scener, men vi behöver också ett nytt rivhus – och att gräsrötternas kraft och kreativitet får sätta sin prägel på Sara, tillsammans med verksamheterna. Ge unga, vibrerande kreatörer utrymme och magi kommer ske. Det är precis så enkelt, och det minsta vi kan kräva av politiker som säger sig vilja satsa på kultur.
Två kaféer har huserat på nedervåningen – Hjortronlandet och Fikeriet. Här syns en publik under en av många spelningar.
Avslutningsvis vill jag ge dem orden, de som byggde upp Rivhuset, och de som sedan såg det stänga. 2017 publicerade Norran ett verk av Rivhusaktivisten och poeten Lo Lindström. Det visar sig, såklart, att de hade rätt hela tiden. Lo förutspådde dagens debatt, och ilskan över att fråntas sitt eget kulturhus dunkar mellan raderna. Här är ”Kulturhusets uppföljare”, fyra år efter att den skrevs. Nu är det dags att vi lyssnar.
”Ge kulturen plats.
Säger de och kvittrar frisk om kulturhusbygget.
Ge kulturen plats.
Säger de och lurar folket att låta bygga deras konferenscenter.
Ge kulturen plats.
Ja, vilken jävla kultur?
För här språkar ni om tillväxtens kraft,
Om hur kommunens främsta mål är att locka till sig mysig vit medelklass,
Då håller väl idén om att främja hotellnätter.
Men vi då?
Vi som redan är kulturen och konsten i denna kommun.
Hur vågar ni säga "Ge kulturen plats", när ni ska riva vårt hus.
För på tomten av vårt hus finns plats att röja för parkeringsplatser,
Där ska fina bilar stå och vänta medan ni går på någon nollåttas vernissage och ser kontrasten.
Vi är kontrasten.
Vi har kulturarrat fler gånger än du druckit ett glas vin i Vävens foajé.
Vi är en levande del av kommunens kultur,
Och som tack för det ska Rivhuset rivas ner.
Ni har skygglappar,
men Vi ser Er.
För i ett fräsigt skrytbygges fräscha konsthallar ska ni "Ge kulturen plats",
Men här fäller ni er själva.
80 000 är er kamp mot klockan,
kämpar med att bli så attraktiva på Sveriges marknad,
och där tänk ni att kulturhuset ska va esset i rockärmen.
Men kära, kära ni.
Men hur går det att växa i befolkningstäthet,
När ni själva bevisar att en först måste bli stor i en stockholmsateljé,
Innan en kan ställas ut i nordlig kupé.
Det jag ser är ett slag i magen på alla konstnärer här.
De som lever och verkar i eran stad.
För jag vet att vi inte har plats i eran lokal.
Ni vill boka hippa urbana konstnärer från storstan,
För det är ju sånt som säljer.
Visst, nog kommer den besökande medelklassen skratta i er salong,
Men vi konstnärer här,
Som blir vräkta ur vårt hus,
Vi kommer sakta men säkert dra oss söderut.
Så kliv av höghästen och sluta låtsas som att vi int finns.
Ni kom sakna oss sen vi for och ni int ens går med vinst längre.
Då kan ni nostalgiskt minnas tiden då myller av konstnärer, unga och musiker drog genom stan.
Tiden då stan här va nå som gav.
Den största skillnaden mellan våra kulturhus är
Finkultur och Fulkultur.
Men den skillnad som kommer ila djupast ner i märgen,
Är skillnaden mellan att skapa, och att visa upp, kultur.
Just nu lever och verkar vi fulkulturare med outtömlig kraft.
Skapar så vi knappt hinner röja scenen innan nästa akt.
Men när klubban slås i bordet,
Och vi blir vräkta till förmån för ert Kulturhus.
Då får ni fråga er i efterhand;
Var det bättre när konstnärerna levde här.
Eller efter de drog, lämna lägenheter tomma,
Och försvann.”