Den tjugofjärde augusti somnade Rolling Stones trumslagare Charlie Watts in för sista gången vid en respektabel ålder av åttio år. Otroligt med tanke på det rykte bandet har när det gäller att fullt ut personifiera osunt leverne.
Som trumslagare kommer Charlie Watts alltid att bli ihågkommen som en av de allra största. Solid, taktfast, hänsynslöst svängig, ödmjuk och framförallt som en trumslagare som aldrig under några omständigheter spelat ett onödigt trumslag.
När andra trummisar byggt sina trumset som borgar och slott runt omkring sig har Charlie Watts alltid bara suttit med ett snett leende bakom sitt minimalistiska trumset och gjort exakt det som krävts för att hålla ihop det skenande lokomotiv som varit, och är, The Rolling Stones. Och för den vet hur det är att spela trummor kan säkert också mysa över detaljen att Charlie Watts som en av få trumslagare i stort sett aldrig spelar hi-hat och virvel på samma slag. En teknik som är extremt komplicerad och avig men som han bemästrat likt ingen annan och som blivit en essentiell beståndsdel i bandets ljudbild.
Jag är ju ett relativt nyblivet Stones-fan, så jag är ingen expert även om jag lyssnat på alla album – på gott och ont. Det som dock slår en, förutom hur överjävligt bra det för det mesta är, är just trumspelet. Likt ett fyrtorn i mörka vatten har Charlie Watts lyst starkt även när resten av bandet tappat bort sig och gått på grund. Även de sunkigaste Rolling Stones-låtarna har stiligt trumspel. Så vila i frid, Charlie Watts. Och tack. Ingen kommer någonsin spela likadant som du gjorde.
Dagen efter Charlie Watts frånfälle fick vi dock anledning att fira. ”The Metal God” i egen hög person fyllde sjuttio år. Ja, det är förstås Rob Halford vi pratar om. Mest känd som sångare i giganterna Judas Priest. ”Breaking The Law”, ni vet. Fast även om det är en bra låt så missar man meningen med livet om man sammanfattar Judas Priest på det viset. Det finns så mycket mer. Men åter till den nyblivna sjuttioåringen Rob Halford. Jag har för inte så länge sedan läst hans självbiografi ”Confess” som släpptes under 2020. Och vilket liv han levt. Nära döden på mer än ett sätt, i garderoben i större delen av sitt liv men till slut öppet homosexuell sedan 1998. Och på sätt och vis kan man väl sammanfatta det som så att hans liv började på riktigt i det ögonblicket.
Hur som helst. Det ytterst viktigaste som Rob Halford bidragit med till mänsklighetens kulturarv är sitt liv som sångare i Judas Priest. Album som ”Sad Wings Of Destiny”, Stained Class”, British Steel”, Screaming for Vengeance”, ”Defenders of The Faith”, ”Turbo” och ”Painkiller” samt många fler kommer för alltid att vara synonymt med banbrytande och renlärig heavy metal. Och det är just detta som gör att jag uppmärksammar att Rob Halford fyllt sjuttio istället för någon slumpmässigt vald normaltråkig man. Och han har trots allt varumärkesskydd för sitt epitet ”The Metal God”. Metallguden. Hädelse, självironi eller både och? Eller har han bara ett oerhört stort ego? Jag bryr mig inte, men det är så bombastisk och ogenerat uppblåst att jag älskar det i all sin fånighet.
Det är dessutom så otroligt fantastiskt att en homosexuell man format klädstilen för en stundvis deprimerande homofobisk subkultur med det han sett på gayklubbar. Det är ren och skär magi.