Citaten i boken visar på en bredd och produktivitet som är imponerande och hur hon engagerade sig i många olika frågor. Själv har jag framförallt fastnat vid det hon skrev om och från Sydafrika, eftersom det finns en sydafrikakoppling i mitt liv.
Det började med en händelse i Tanzania. Jag skulle övernatta i en enkel hydda hos en fattig bonde som varken hade tillgång till radio eller tidningar. När vi bad vår aftonbön bad han länge och innerligt för sina förtryckta bröder och systrar i Sydafrika.
Att bonden kände till läget för de svarta i Sydafrika berodde på att det funnits en guldgruva i en grannby som de sydafrikanska ägarna sprängde när Tanzania blev självständigt.
Våra nästan fem år i Tanzania har påverkat resten av mitt liv. Det är också därför som jag kan känna igen mig i hur Sara upplevde och påverkades av sin tid i Sydafrika. På flera ställen skriver hon om naturen, ljuden och färgerna som hon hela tiden registrerade. Det är tydligt att de första intrycken satt djupa spår hos henne.
Trots att Sara ser och noterar de mörka sidorna så är hon inte blind för det vackra och humorn. Ett citat är talande: ” Denna humor. Det kunde ha varit Petrus inne på Holmen. I går såg jag en kollibri för första gången.”
Ofta när jag själv tänker på Tanzania så tänker jag just på naturen och humorn.
Det är också tydligt att Sara kände sig privilegierad, samtidigt som hon inte kunde göra något åt ojämlikheten och förtrycket.
Kulturkrockarna var säkert många för Sara och det är lätt att förstå hennes starka känslor. Även jag blev både chockad och arg när jag vid ett besök 1996 träffade en svart evangelist och frågade hur han upplevde den nya friheten. Han svarade:” Det var bättre förr, för då började de alltid regeringssammanträdena med att be, något som den nya regeringen inte gör”.
Det finns två genomgripande händelser för Sara på det personliga planet. Den ena handlar om längtan efter barn. Hon dagdrömmer till och med om att adoptera ett litet barn ”Thandi” som hon mött och hon skriver till doktor Märta: ”Vad säger nu Märta till detta? Skulle det nödvändigt behöva bli ett svårare liv för lilla Thandi i Stockholm och Jämtland än i Zululand och Johannesburg?”
Det andra som drabbade henne var förälskelsen, vilket verkar vara det som de flesta kommer ihåg från hennes tid i Sydafrika. Att bli förälskad är alltid omvälvande, men att en så klok kvinna som Sara verkar ha blundat för vilken fara hon utsatte både sig själv och andra för, det har förvånat mig.
Hon fick tillbringa en tid i häkte, men efter diplomatiska påtryckningar både från Dag Hammarsköld och svenska UD så släpptes ut ur landet.
Efteråt hade hon svårt att skiva om det hon varit med om och hon blev också utsatt för påtryckningar av en del som tyckte att hon skulle ha spelat en annan roll och blivit en symbol för den förföljda kärleken.
Men Sara skriver skarpt: ”Detta är romantiskt struntprat. Vad Sydafrika behöver nu är inte symboler, utan en radikal förändring av landets styrelse. Fängelserna är överfulla av ”symboler”.
Författare och konstnärer kan lätt falla för frestelsen med symboliska gester. Själv tycker jag att det var skönt att Sara var så realistisk att hon inte föll för frestelsen att bli martyr.
Att hatet och misstron mellan folkgrupperna sätter djupa spår syns i flera av Sara-citaten från tiden i Sydafrika. Själv fick jag en inblick i hur djupt hatet och föraktet kan gå åt bägge håll när jag var med och lyssnade till ärkebiskop Desmond Tutu när hand ledde förhandlingarna med The Truth and Reconciliation Commission. Jag kan verkligen förstå att Sara skriver: ”Något förbannat kokar upp invärtes”.
Vi ska därför vara tacksamma att Sydafrika, vid övergången till demokratiskt styre, hade ledare som Nelson Mandela och Desmond Tutu. Det kunde ha gått riktigt illa utan dessa ledare.
Boken ”Levtrådar” är spännande läsning varje dag på året och ämnena varierar. Så ett tips till er som inte ber morgonbön, kanske ska ni börja dagen med ett Sara– citat istället, ni kommer att få mycket att tänka på.