”Hi, I’m Sara and I’m an alcoholic!” säger Sara Taylor, sångare i Youth Code, när vi presenterar oss några timmar innan vi ska dela den lilla scenen i en betonglokal någonstans i centrala Umeå. Det är svårt att veta om hon skämtar eller om det är allvar det hon säger. Hon ser nyvaken och trött ut. Säkert jetlaggad, tänker jag. ”Det är kul för att det är sant”, säger en annan i sällskapet. Okej då. Vi säger så. Hennes partner, både i livet och i bandet, Ryan George, håller sig dock på behörigt avstånd, säger ingenting och dricker öl. Blyg, blir förklaringen.
Jag småpratar lite med Sara Taylor. Köper en skiva och en t-shirt. Det är deras första spelning på två och ett halv år, berättar hon med en röst som är så hes att man inte heller tror att hon pratat någonting under dessa två och ett halvt år. Under hela pandemin har hon och Ryan mest suttit i sin lägenhet och tittat på serier får jag veta. Hon säger att dom är extremt taggade, men utåt sett så verkar både ordentligt nervösa. Vankar fram och tillbaka, och sitter inte still knappt ens för en sekund.
Mitt band, som agerar förband, spelar. Det känns fantastiskt. Vår bästa spelning någonsin? Ja, vi tror nog nästan det. Och nu är det dags för det som det glamorösa rocklivet består av till allra största del. Nämligen tunga lyft. I ett rum bakom scenen håller Sara Taylor på att värma upp inför spelningen med Youth Code samtidigt som vi packar in allt som är vårt. Hon har målat sig svart under ögonen och hoppar och viftar med armarna, böjer sig fram och tänjer på hela kroppen. Nu är det allvar.
När sedan Youth Code, Sara och Ryan, är på scenen är det som att tiden stannar. Aldrig tidigare har jag sett två människor trycka på en mental knapp och förvandlas till frustande bestar lika snabbt som när första låten ljuder ut genom högtalarsystemet. Ryan trycker frenetisk på vad som verkar vara en miljard knappar på fyra eller fem olika syntar samtidigt som Sara skriker så hårt att man tror att hennes inälvor snart ska komma upp ur munnen och hamna på scengolvet. Och sällan har jag blivit så fruktansvärt golvad av något jag sett på en scen. Det finns inte ord för att beskriva det.