En mix av nihilism och existentialism

Oftast brukar jag skriva om sådant som relaterar till mitt gamla… ska vi kalla det jobb, som musiker och artist. Men numer har jag ett vanligt jobb. Fast det rör sig fortfarande om kultur, men ur folkbildningens perspektiv. Musik, dans och så vidare.

Dans, musik och andra kulturformer – det är meningsfullt för en själv, men också för samhället i stort menar Magnus Ericsson.

Dans, musik och andra kulturformer – det är meningsfullt för en själv, men också för samhället i stort menar Magnus Ericsson.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Krönika2021-06-21 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Men i Skellefteå brukar man bredda kulturbegreppet till att omfatta till exempel hockey och supporterkultur. Det jag vill komma till är att jag har lyckan, den rena turen, att få jobba med ett skatecamp. När någon frågar exakt vad jag jobbar med och vad folkbildning egentligen är, då är en grej som skatecamp ett väldigt bra exempel. 

Egentligen har jag alltid sysslat med folkbildning, för en stor del är att man lär sig av varandra, inte att någon står vid en kateder och föreläser om hur jag ska och bör göra. Det funkade på det viset i replokalen när vi lärde oss att spela våra instrument och lärde oss att spela tillsammans. Samma lika med skateboard. Den som först lärt sig göra en ollie kan visa en kompis hur man gör. Sedan återgäldar man den tjänsten med att dela med sig av det man själv kan och lärt sig. Man gnetar och nöter, lika så på sina instrument som på brädan.

Numer kan man till exempel hoppa in på Youtube och kolla på en tutorial som visar hur man spelar gitarrplocket i ”This Charming Man” och processen där man lär sig genom trail and error blir rejält förkortad så. Men det är samma typ av lärande: se och lär. Förr kunde jag stå på en konsert och se hur proffsen gjorde, hur de ordlöst kommunicerade, vilken utrustning de använde. Lite som att gå som lärling, men på ett informellt sätt. Det är ett sätt att bilda sig själv och utvecklas med glädjen som drivkraft och inte med ett outtalat tvång hängande över sig, som finns när vi går i skolan.

Jag säger inte att det ena sättet utesluter det andra. Långt därifrån. Men de kompletterar varandra. Glädjen i till exempel dansgruppen man bildat ger glädjen som ger energin och orken som behövs för att orka ta tag i och hålla fast i de saker man bara måste göra. Att ha något man sysslar med på sin fritid som man själv upplever som meningsfullt är lika viktigt för samhället i stort som det blir på individnivå. Glädje och en känsla av mening är nyckel till att må bra och mår man bra då kan sprida energi omkring sig. Alla tjänar på det.

Så meningen med livet är att ha roligt, så länge det inte går ut över andra och så länge som det inte är direkt skadliga grejer man håller på med. Någon slags mix av nihilism och existentialism, för er som lärt er en massa i skolbänken.