Våra blickar möts och han ser en aning grunnande ut, troligtvis för att samtalet om döden gjort mig obekväm och vi fortsätter läsa. Men inom mig stannar den bittra smaken kvar. Just när den inte funnits hos en ett tag gör den sig påmind. En känsla som vet precis när det är dags att återvända till en.
”Det blir lättare med åren” sa vuxna i min omgivning när jag var tonåring eller ”Vi ska alla dö en dag, bara att vänja sig”. Visst är det så, det kan ingen säga emot. Men för mig är döden fortfarande det mest onaturligt naturliga. Jag är en av dem som inte vill nämna den vid namn för då finns det en rädsla över att den kommer göra sig påmind. Varje gång den knackar på eller sveper förbi blir klumpen i magen större och sorgen på något sätt svårare. Med åren har jag också insett att den svåraste sorgen inte är den jag själv burit på i perioder utan att se människor i min närhet med sorg. Den maktlösheten och känslan att inte finnas till när någon går igenom en av de svåraste stunderna i livet är oerhörd.
Döden börjar göra sig påmind allt oftare nu. Den överrumpla sorgen över att höra om grannen som gått bort. Han som var några år äldre än mig och som jag inte minns ansiktet på utan bara hans sätt att gå. Jag tänker på hans mamma som tyckte om att promenera och hans pappa jag aldrig såg. Sorgen väcker något främmande i mig. En slags ilska över orättvisan. Men mest av allt inser jag att sorgen över grannen från barndomen med ansiktet jag inte kommer ihåg är ett sätt att närma sig döden och samtidigt hålla den på avstånd. Kanske en form av försiktigt närmande. Ett första ynkligt steg.
Vi fortsätter läsa jag och min son. Boken är Emma Adbåges ”Livets ABC” som vi båda tycker väldigt mycket om eftersom den på ett okonstlat sätt berättar om ett ämne de flesta av oss tycker är nästintill skräckinjagande. Med värme går boken igenom en kvinnas liv, från det att hon föds till att hon tackar för sig. Livet går genom med- och motgångar, glada och ledsamma stunder och stunder som bara är, precis som det riktiga livet, till den dagen kvinnan är redo att säga farväl. Och det är precis så döden ska introduceras för ett barn, men kanske också för en mamma som aldrig kommer vänja sig?