Ellenor Lindgren skriver en krönika till Sara Lidman för att fira hennes hundraårsdag.
Kära Sara, grattis på 100– årsdagen! Vi har firat ditt jubileum hela året över hela landet. Allt till din ära, teaterföreställningar, föreläsningar, musikarrangemang, filmvisningar och bokutgivningar.
Jag skulle vilja citera Åsa Aprings bokrecension, där hon skriver ”Sara Lidmans författargärning hör till de lyckosamma som vårdas av ett nätverk av oförtröttliga entusiaster. ”Levtrådar” är ingenting mindre än en kollektiv kärlekshandling.”
Sara Lidman lyckas än idag, 20 år efter sin död, fortsätta beröra och inspirera människor. Saras litteraturskatt inspirerar musiker att komponera, dramatiker att skriva, forskare att studera och människor att tänka.
I dagboken, på sin 18-årsdag proklamerar Sara Lidman sin livsuppgift:
”Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja jag vill skriva. Allvarliga saker. Jag vill predika.”
Sara Lidman var motståndare till Vietnamkriget.
1953 debuterar hon som en lysande stjärna på litteraturhimlen. Hon vässar envist pennan, nyttjar sin nyvunna position och börjar agera på fler forum än prosans. Hon skriver artiklar mot atombombs-provsprängningar. Hon håller 1956, som första kvinna, vårtalet i Uppsalas botaniska trädgård.
Genomgripande lever hon sitt kall, sina etiska såväl som filosofiska tankar. Skriver om livet skarpt och ocensurerat. Ur hennes andra roman Hjortronlandet: ”Har man väl insett vad ens liv handlar om ska man vara där och kämpa med hela sitt väsen”.
Sara Lidman i det nyuppförda härbret Kajsaberget, tidigt 1960-tal.
Det som aldrig upphör att fascinera med den kvinnan är att hon verkligen kämpade med hela sitt väsen. Hon levde som hon lärde. Det var aldrig tomma ord. Sara gillade nog förövrigt inte uttrycket tomma ord, hon älskade orden, hyllade och helgade dem. Ord var hennes sätt att ta sig an livet. Att försöka begripa livet. Be - gripa... med bön gripa..?
Nu börjar jag som Sara, peta i orden som en barnunge. Så beskriver hon sig själv i ett tal hon höll för modersmålslärare 1955, när hon inte kan komma vidare i sin text för att hon petar i orden så länge att de börjar betyda så mycket att hon inte törs använda dem.
”Det skulle vara himlastormande att än en gång få höra ett dagsaktuellt Sara-tal. Hur många hon än outtröttligt höll under sin livstid saknar vi ibland hennes klarsynta kritiska öga”, skriver Ellenor Lindgren.
Be - gripa livet. Dess outgrundlighet, dess komplexitet, dess gudomlighet. Det vi alla försöker. Vi försöker förstå hur, dess att… Vi kan fortsätta vända oss till Sara. Hennes formuleringar finns kvar. Lever än. Lev - hennes mest nedkokade kärnfulla hälsning från graven. Men gör vi det? Ibland tycker jag vi människor mer bråkar. I smått och stort.
Sara Lidman, skulle ha fyllt 100 år om hon varit i livet.
Vad Sara skulle ha sagt om Nato, om Israel/Palestina-konflikten och så vidare? Det skulle vara himlastormande att än en gång få höra ett dagsaktuellt Sara-tal. Hur många hon än outtröttligt höll under sin livstid saknar vi ibland hennes klarsynta kritiska öga.
Vad skulle Sara sagt? I mitt huvud svarar hon alltid lika skarpt på just den frågan. Hon säger: jag är död! Sluta blanda in mig. Nu är det DU som ska höja rösten, du som ska vässa pennan du som ska tänka efter - är detta verkligen rätt?
Ellenor Lindgren: ”Sara Lidman lyckas än idag, 20 år efter sin död, fortsätta beröra och inspirera människor”.
Det är du, det vill säga vi - som lever. LEV ringer i öronen.
Vi är lite lata nuförtiden. Slafsar runt på sociala medier och tänker och tycker. I alla fall jag. Ger 300 kronor till en hjälporganisation sedan drar jag täcket över huvudet. Men att på var och ens unika sätt, med våra unika talanger, vara där och kämpa, beskriva, belysa, rannsaka ett skeende offentligt eller på arbetsplatsen, inför släkt eller vänner, i byn, i världen, där kan vi bli bättre. Vi måste bli lite bättre.
För ja, det går faktiskt lite åt pipan världen över. Där och här. Om vi är ärliga.
Sara Lidman talar under fredsdemonstration i Kungsträdgården. Stockholm 1981-10-24
Att det ska vara så svårt att vara människa – tillsammans med andra människor. Vi tänker olika, vi känner olika, lever olika och trots det dansar vi denna levnadsålder tillsammans. Ibland blir vi trampade på tårna.
Sara Lidman, mottog 1999 Svenska talarpriset.
Det är komplext att leva. Men det är där jag vänder mig till, inte bara Sara Lidman, utan konsten i stort. Absolut till psykologin, religionen och filosofin också. Men konsten är för mig en balsal. Ett utrymme där vi inom vissa givna ramar kan våga utforska det underliggande, det pinsamma, det vi inte vill kännas vid. Det outsägliga. Alla känslor.
Sara Lidman: ”Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja jag vill skriva. Allvarliga saker. Jag vill predika.”
Jag får finnas i ett rum med andra människor och vi upplever tillsammans konststycken som resonerar helt olika i var och en av oss men ger oss en gemensamma referenspunkt. Så att vi kan ta i, tala om det där som ligger under ytan. Konst är för mig att utforska livets mysterier och samtidigt hylla det.
Ellenor Lindgren repeterar inför premiären av Jernbanan som är producerad av Västerbottensteatern i samarbete med fria teatergruppen Östfronten.
För att citera en annan bekant gigant: ”Kärlek ska man inte försöka förklara. Men var vore vi om vi inte försökte” (Enquist). Jag tänker att ju mer diversifierad konst ett samhälle faciliterar desto mer förståelse möjliggör vi. Världen, livet, människor blir be-gripliga.
Lev! Och tack Sara för allt klokt.
Sara Lidman vid Författarcentrums zigenardebatt på Folkets Hus i Stockholm den 27 oktober 1969.
Sara Lidman
Sara Lidman föddes den 30 december 1923 i Missenträsk och dog den 17 juni 2004 i Umeå. Hon beskrivs som en av de stora och nydanande språkkonstnärerna i svensk litteratur. Skellefteås kulturhus är även uppkallat efter henne, Sara kulturhus.
Sara Lidman författardebuterade 1953 med romanen ”Tjärdalen”, som blev väldigt uppmärksammad. Hon stack ut som författare med sitt poetiska språk och sitt unika sätt att använda sig av dialektala uttryck.
Under sin livstid hann hon skriva sammanlagt 13 romaner, ett antal pjäser och en stor mängd politiska och litterära essäer, tal och debattartiklar.