Vi tar detta från grunden:
Under 2019 anmäldes omkring 23 200 sexualbrott, varav 8 820 rubricerades som våldtäkt. Cirka 300 fall ledde till fällande våldtäktsdomar.
På uppdrag av regeringen utförde brottsförebyggande rådet 2016 en utredning där de slumpmässigt valde ut 785 av våldtäktsanmälningarna under året, och studerade allt material i ärendena. Brå fann brister av olika slag i ungefär var tionde utredning. Främst handlade det om att utredningen tagit för lång tid, att möjliga utredningsåtgärder inte vidtogs eller att förhören hade brister.
Våldtäktsutredningar leder ofta till så kallade ord mot ord-situationer, eftersom de kan vara svåra att styrka genom teknisk bevisning. Många väntar också länge med att anmäla, delvis på grund av ovanstående del bristande utredningar, men också för rädslan att inte bli trodda. De flesta känner även sin förövare, vilket gör det än mer motigt. Men ju längre du väntar med en anmälan, desto mindre är chansen att teknisk bevisning kan styrkas. Och ju mindre du riskerar att bli trodd, desto mer motstånd lär du möta. Många våldtäktsoffer drabbas också ofta av ”frozen fright” under själva övergreppet, en instinkt som får dig att frysa till och bli handlingsförlamad. Den chocken leder sedan till en slags förnekelse, som kan hålla i sig i veckor. När den väl lägger sig, kommer insikten om vad du faktiskt upplevt. Men då har det ofta gått så lång tid, att all teknisk bevisning förmodligen är borta, och dina chanser att vinna ett fall är därmed minimala.
En ond cirkel, det vill säga.
Våldtäktsoffer måste alltså inte enbart genomlida sitt övergrepp och tillhörande trauman, många får även sällan se sin förövare få det straff den förtjänar. Detta skapar misstro till rättsystemet. Under #metoo-hösten 2017, tröttnade helt enkelt dessa tusentals kvinnor på att deras upplevelser sällan togs på allvar, och en av de största revolutionerna i modern tid tog plats.
Att många av de kända män som blev anmälda sedan gick fria, kan man alltså inte konstatera berodde på att de var oskyldiga, eller om det berodde på bristfälliga utredningar. Det säger alltså inte särskilt mycket om huruvida en våldtäkt faktiskt skedde eller inte, eftersom vi inte kan utesluta en kompott av olika komponenter, som ledde till att utredningarna lades ned.
Flera kända män har sedan, via olika medier, fått ”tala ut” om sina upplevelser. Offren hör vi inget från. Varför verkar ingen intresserad av att berätta deras historier? Absolut, en icke-dömd person ska behandlas därefter, men när det kommer till våldtäktsutredningar blir det mer komplext. Statistiken talar delvis emot sig själv. Kan verkligen tusentals anmälningar vara osanna? Låter det rimligt? Är det då inte viktigare att belysa och ifrågasätta detta?
SVT försvarar den kritiserade filmen om Soran Ismail med bland annat följande kommentar på sin hemsida: ”Att män som anklagades under #metoo inte skulle få prata i medier är inte heller en försvarbar publicistisk hållning”. I en artikel i VeckoRevyn säger filmens redaktör och projektledare, Jorun Collin: ”Vinkeln har alltid varit att skildra persona non gratas fall. Inte att göra en granskning av vad som stämmer av de här två historierna”.
Min poäng är att det inte är männen i de här fallen som är ”persona non grata”. Det är inte rättvist, journalistiskt etiskt eller statistiskt representativt att deras historier berättas gång på gång, utan egentligt motstånd eller motvikt. Det blir ren propaganda. De som anmälde Soran Ismail borde ha medverkat i filmen, och när de inte gjorde det skulle produktionen stoppats. Ja, de anklagade männen har fått leva med skuld och skam i något år. Men det har även offren, och det gör de än. Varför skildras inte deras historia? Offren är så otroligt många fler, som tystats, skuld- och skambelagts, tvingats gömma sig, fly, bli misstrodda, dessutom leva med minnen och trauman från sina våldtäkter. Det är berättelserna som bör berättas. Och Soran Ismail borde ha blivit tillfrågad att medverka i kvinnornas historia, inte de som biroller i hans.
Soran Ismail är inte persona non grata.
Det är kvinnorna som anmält honom, som är det.