350 är en väldigt icke-nogräknad uträkning. Krönikeskrivandet spänner sig över mer än ett decennium och det känns som att det borde vara fler, minst tusen. Min första skrev innan jag började arbeta på redaktionen. Jag träffade dåvarande kultur-och nöjesredaktör Per Strömbro på en konsert och han föreslog att jag skulle skriva filmkrönikor varannan vecka.
Det var stort. En fast punkt i tidningen jag visste att alla därhemma läste till morgonkaffet.
När krönikebilden skulle tas var jag småkrasslig men jag pallrade mig ändå iväg och sedan gick jag hem och kräktes. Om hela redaktionen efter detta föll offer för magsjuka lyckades ingen härröra det till mig. På bilden såg jag ung och hålögd ut.
Vid ett senare tillfälle kom filmskrivandet med ett förbehåll: Du får inte fortsätta förrän du sett ”Gudfadern” sa redaktören. En vän försökte underlätta detta genom att ge mig hela boxen med filmer i utbyte mot att jag satt kattvakt, men det hjälpte inte. Vid det laget hade jag anställning på Norran och kunde därmed svara ”Klart jag ska” och sedan aldrig se den (förlåt Per).
Då var också krönikebilden bättre, jag hade mörk page och om man kisade såg jag nästan lite ut som Amelie från Montmartre. Jag behöll bilden av mitt 25-åriga jag en bra bit över 30 tills en fotograf tvingade mig att ta en ny med invändningen att jag faktiskt inte alls såg ut som Amelie längre. Eller 25.
Det har blivit ganska många bilder över åren. Då jag under en period hade en egen filmsida i tidningens helgbilaga lyckades jag till och med sporta en proper look i den vanliga tidningen samtidigt som jag på bilagans bild hade rosa/orange hår och en klänning där jag sytt fast ett Monty Python-tyg.
Vid ett tillfälle fick jag dessutom en fotograf att ta en krönikebild för en enda text, ett uppslag om ”Doctor Who”s 50-årsjubileum och den specialvisning som skulle ske på Folkets hus i Lövånger. Jag bar en lång Tom Baker-halsduk och såg ohyggligt nöjd ut.
På nästan varje bild har jag sett glad ut. Detta trots att ”minen ska passa alla typer av texter”. Men det har varit en bra representation av min tid på Norran. Jag har skrivit om sådant jag är intresserad av, främst film och tv-serier, men det har smugit sig in annat också, såsom böcker, relationer, språkvård och vikten av att vara snäll. Jag har också en lista på saker som jag velat tipsa er om i mer utbredda texter men inte kommit till skott med. Men nu är det väl lika bra att jag delger er en liten del av den listan.
Tv-seriemässigt tycker jag att ni ska se ”What we do in the shadows” och Derry girls” – den ena handlar om vampyrer och den andra om tonårsflickor, vilket rent dramamässigt inte är så stor skillnad.
Filmmässigt tycker jag att ni ska se ”Phantom of the Paradise” och ”Bugsy Malone”. Två säregna kultfilmer med bra soundtrack av Paul Williams.
Bokmässigt tycker jag ni ska läsa biografin ”Dorothy Parker – What fresh hell is this?” av Marion Meade. Vilket är det mest pretentiösa tips jag någonsin gett, men nu gäller det att passa på. Mest tycker jag att ni ska lyssna på den för att uppläsaren Grace Conlin har en så behaglig röst.
Och det får bli sista tipset, om ni stöter på en ljudbok uppläst av Grace Conlin, lyssna på den.
Nu tackar jag för mig. Det här har varit hemskt trevligt.