Västerbottensteaterns fackrepresentanter är några av de som har undertecknat dokumentet.
Det har skymtat mellan raderna, och ibland har det sagts rätt ut. Oron inför flytten till Sara kulturhus, oro inför hur lokalerna kommer att fördelas, utformas och nyttjas. I Norrans artikelserie "Inuti Sara" pratades det om spännande konstutställningar, en historisk händelse, nya scenrum och intensivt kulturhopp. Men i kontakten med de olika verksamheterna och då specifikt Museum Anna Nordlander, Skellefteå konsthall och Västerbottensteatern har en förnimbar farhåga rört sig under ytan.
Under tisdagens kommunfullmäktige fick vi det bekräftat. Det stormar i Sara. I en skrivelse blottlägger företrädare för tre av verksamheterna ett oroande läge. Anledningen stavas ramavtalet för samverkan, där det bland annat står att gränsen för att boka en scen är 14 dagar innan premiär, att kulturhusbolaget har utslagsröst och att det inte är självklart att Västerbottensteatern kan repetera inuti huset.
Flexibilitet och effektivitet är ledorden. Det knyter sig i magen. Var finns förståelsen för kulturproducerande verksamheter? Har vi gått vilse i kommersialismen och pengarna som måste in? ”Vi kan inte arbeta under sådana förutsättningar utan att det får konsekvenser. Vi ser ingen anledning att flytta om detta verkställs”, skriver teaterns fackrepresentanter. Det är förståeligt och sorgligt.
I detta ryms också Museum Anna Nordlander och Skellefteå konsthall. Två framstående platser för konst, två aktörer som många gånger satt Skellefteå på konstkartan. Norran har tidigare berättat om förändringarna som väntar när dessa flyttar till Sara kulturhus, men det är viktigt att vi går igenom framtidsscenariot igen – vi går från två till ett konstrum, från omkring åtta utställningar per år till hälften, om rådande förslag blir verklighet.
Hur hamnade vi här? På en plats där kulturhuset, om farhågorna visar sig stämma, i själva verket leder till mindre konst signerad MAN och Skellefteå konsthall? På en plats där våra kommun- och regionfinansierade kulturproducenter får existera, men på helt andra villkor än kulturhusbolaget?
Kulturarbetarna vid de olika verksamheterna besitter oerhörd kompetens. Vi har en länsteater som i 40 års tid arbetat med scenkonst, vi har konsthallar som i många år gett oss tankeväckande samtidskonst. De berättar att deras behov inte tas på allvar och att de trängs ut ur ett kulturhus som vill för mycket. Det är paradoxalt: att ett kulturhus som från början uppkom för deras skull nu, enligt dem, motverkar själva skapandet.
Sjukskrivningar står för dörren, stress och oro leder till utmattningssymptom. Så står det i skrivelsen. Det är ett rop på hjälp, och än en gång är det dags att slå vakt om kulturarbetares arbetsmiljö. Att konst skapas bäst ur lidande är en ihärdig myt, konst skapas bäst där det finns trygghet, stöttning och kommunikation. Kulturarbetare är en utsatt grupp, ofta tvingas de kämpa för sin överlevnad, legitimitet och utveckling. Det är beklagligt att det sker på ett samhälleligt plan, men än mer beklagligt när det sker innanför väggarna på ett kulturhus – platsen som borde vara deras fristad. Nu får vi hoppas att kommunen och kulturhusledningen tar kritiken på allvar.
Låt oss blomstra, avslutar verksamheterna. Men innan det är möjligt behöver de förutsättningar för att alls kunna gro.