Jag träffade nyligen en ung person med en dröm om att kunna arbeta som konstnär i framtiden. Hon sa något som dröjde sig kvar hos mig: "Det låter klyschigt, men skapandet gör mig till människa och jag behöver det för att må bra".
Det låter inte klyschigt i mina öron. Vad någon behöver för att må bra ska tas på allvar och kan vara värt att upprepa om och om igen.
Den unga själen lyser starkt och har en otrolig förmåga att stå emot de vågor av mörker den utsätts för. Men det finns gränser. När den unga själen brister och går sönder, då är det inte läge att vänta. Då gäller det livet.
Inom psykiatrin i Skellefteå sker mirakel varje dag tack vare mina forna kollegor, men det går inte att komma ifrån att psykisk ohälsa ofta innebär ett enormt lidande för den enskilde och för anhöriga. En ny rapport visar att ångest och oro bland 16-24-åringar ökar, och andelen flickor som skadar sig själva ligger på en hög nivå. I åldern 15-24 år är suicid den vanligaste dödsorsaken. Det är oacceptabelt. Allt går inte att förebygga men målet måste vara ett ökat psykiskt välbefinnande i samhället.
För även i monstrets tid, och kanske särskilt då, kan hoppet hållas levande genom platser där unga känner tillhörighet, mening och glädje. Häromveckan dök ett inslag från Skellefteå upp på Kulturnyheterna, angående trenden att många unga startar band just nu. Så är det i hela landet, men Skellefteå har något som andra städer inte har – Kulturföreningen Mullberget, som erbjuder replokaler där unga får leva ut sina rockstjärnedrömmar. Det ger mig hopp.
Hoppet finns också på Kulturskolan, där barn i hela kommunen får chansen att kostnadsfritt prova på allt möjligt inom kulturens område. Jag träffade en musiklärare där som inte bara lär sina elever spela fiol, hon ger dem också en frizon där de slipper konkurrera. Hon sa:
"Det behövs sammanhang där unga får utforska sig själva utan att tävla".
Forskning bekräftar påståendet. Att ge unga utrymme att skapa förebygger psykisk ohälsa, och det är viktigt att alla oavsett inkomst får samma möjligheter. På lång sikt lönar det sig både ekonomiskt och mänskligt. Det kan till och med vara livräddande.