Jodå, nog är det bistra tider alltid när det som det skrivs mest om inte ens är vår egna kungafamilj längre. För tydligen går det en ny dokumentärserie på en av de stora streamingtjänsterna om någon avart i den brittiska kungafamiljen och allt jag vill är att frätande syra ska hällas i mina ögon så jag slipper risken av att ta del av ens en sekund av det hemska. Det här har som förväntat lett till att de stora dags- och kvällstidningarna skriver spaltmeter efter spaltmeter om någon slags konflikt mellan vad jag tror är två bröder i kungafamiljen. Jag har i förbifarten råkat se några av rubrikerna när jag scrollade på min telefon och det har varit tillräckligt för att jag aldrig vill läsa en nyhet till under resten av mitt liv.
Jag kan förstå hur man är intresserad av världens historia och därför investerar tid och energi på att lära sig om gamla kungar, drottningar, prinsar och prinsessor och deras incestuösa relationer. Det jag dock aldrig någonsin kommer att förstå är hur dessa nu levande människor som utgör den brittiska kungafamiljen kan skapa intresse eller sympati hos någon. Morrissey har väldigt många andra ganska osköna åsikter om väldigt mycket, men en sak som brittiska skönsångaren har helt underbart rätt i är när han sammanfattat sitt livslånga hat mot den brittiska kungafamiljen med det korta och härligt spetsiga - ”De är helt enkelt hemska människor”.
Nu ska man inte missförstå det här textbaserade raljerandet med att jag spenderar någon betydande tid av mitt liv utanför den här sidan med att fundera på den här familjen, utan min poäng är helt enkelt att man inte kommer undan. Jag försöker aktivt undvika information, skvaller, sensationslystna artiklar och rubriker men får ändå så mycket stoff om den brittiska kungafamiljen nedtryckt i halsen att jag nästan inte kan andas.
Allt är dock inte nattsvart i relation till ämnet. När drottning Elizabeth II, urmodern, en gång för alla gick ur tiden förra året fick jag en fantastiskt fin anledning att plocka fram min välbevarade gamla vinylutgåva av The Smiths klassiska album ”The Queen is Dead” från 1986 och spela så att det skallrade både i väggarna och i skallen. Äntligen, tänkte jag och höjde volymen lite extra bara för sakens skull.