”Det finns en uppenbar svultenhet hos barnen efter något som de själva inte visste om att de saknade.” Det skriver Norrans Ingela Lekfalk. (Genrebild)
Bara ett par minuter in i musikteaterns värld ropar en liten pojke med hög röst;
– Ni får inte sluta än!
Han liksom de övriga i klassrummet är präglade av en snuttifierad värld. Där sånger, berättelser och tecknad film byter skepnad var annan minut, i rädslan av att tittarna unga som äldre, ska förlora intresset och skrolla vidare till nästa mediafönster.
Men just nu, i detta rum med förskolebarn i Älvsbyn, så skrollar ingen bort de två damerna som med ljusa och försiktiga röster fångar barnens uppmärksamhet. De peruk-klädda kvinnorna gör inga stora rörelser. Är inte särskilt coola. Hela tillställningen är ovanligt skönt ohysteriskt. Genialisk.
Fokuset ligger på ögonkontakt och interaktion med barnen.
Någonstans inom mig blir jag både rörd och illa berörd. Det finns en uppenbar svultenhet hos barnen efter något som de själva inte visste om att de saknade.
Det hela blir väldigt känslofyllt. Vackert, samtidigt som det känns sorgligt. Barnens reaktion på skärmlös teater och musik, säger något om det samhälle de i dag växer upp i.
Självklart tänker jag inte att ett gäng fyraåringar ska vara teatervana. Det är inte heller särskilt många i vårt samhälle.
I min egen kulturtantvärd, så tänker jag hur enkelt den berättade sagan ersatts av lockande skärmar. Vår tids barns napp. Den tröstar, distraherar och skapar beroende. Det är hela logiken i hur programmen, bakom rutan är uppbyggda. Vi ska bli beroende. Gärna från tidig ålder.
De två vänliga damerna spelar oboe, saxofon och dragspel.
– Ni får inte sluta, pojken säger igen. Nu nästan lite tyst för sig själv. Han har ett vädjande i sin röst. Om att det han nu upplever aldrig får ta slut.
De musikaliska tanterna lär ut enklare rörelser till sångerna och ber barnen att sjunga med. De uppmärksammar pojkens oro och får honom att delta istället för att oroa sig över att det han nu upplever har ett slut.
Ann-Gerd, gestaltad av Maria Viklund, och Gullan, gestaltad av Görel Särs, är två musikaliska tanter. De genomför en föreställning enkelt och genialiskt på samma gång.
Att sjunga är något som förskolepersonal gör varje dag. Ändå är det här så annorlunda. För de som nu leder sångstunden har en sammanhållande berättelse, genomtänkt kostym och spelar instrument. Med en skicklighet som få är förunnade att få uppleva.
– Jag vill aldrig att ni slutar, någonsin, ropar pojken, när en av damerna byter instrument.
Hans stegrande panik inför förståelsen, att det här kommer att ta slut, påminner mig om mig själv som fyraåring. Medan mamma kokade makaroner och stekte korv satt jag ensam i vår bruna soffa och såg; ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.
Den där starka känslan av att ”det här får inte ta slut” fanns även där och då på 70 talet. Måste väl erkänna att det är ett halvt sekel sedan jag var fyra år.
Skillnaden mellan mig och den lilla grabben är att min generation var svältfödda på TV-program. Vi hade cirka en kvart om dagen med skärmtid. Eller ännu mer korrekt, TV tablån hade barnfokus mindre än 30 minuter per dag. Så det fanns inget val.
I dag sänder SVT:s Barnkanal mellan 05.30 till 20.00 och många andra kanaler är inriktade på barn dygnet runt. Utbudet är ändlöst.
Det finns forskning som säger att barn upp till två år ska undvika skärmtid. WHO:s rekommendationer är faktiskt att så små barn inte ska använda skärmar alls.
Sverige har, som enda land i världen, bestämt sig för att förskolebarn måste arbeta med digitala verktyg. Självklart behöver vi alla, även barn, hänga med i den digitala utvecklingen. Många sinnen tränas upp i dataspel som till exempel Minecraft. Inget behöver heller utesluta det andra. Det är snarare en mängdfråga.
När den lilla pojken märker att de två damerna ska sjunga en "Hejdåsång". Då ropar han igen;
– Ni får inte sluta. Aldrig! Och han är något på spåren.
Hans ord är enkla. Med ett tydligt budskap till de två påhittiga damerna som står där utklädda, men ändå som sig själva. Två musiklärare på utflykt. För att väcka intresse för musik och berättande hos barnen.
En sak är säker. De lyckades. Kultur har aldrig känts så viktig som under dessa 45 minuter. För skärmen svarar inte små flickor eller pojkar som ropar att de vill vara med. Eller känner av känslor i ett rum.
Så jag stämmer in i den lilla pojkens kör. Kultur- och musikskolor, ni har ett stort ansvar, i denna skärmintensiva värld.
Sluta inte med det ni gör. Aldrig.