Sångaren tappar hörseln, trummisen blir misstänkt för att ha beställt ett mord och Axl Rose från Guns ’N’ Roses vikarierar som sångare innan en av gitarristerna dör. Det har varit några dramatiska år för AC/DC, minst sagt. Men det krävs mer för att rå på den kanske enda riktiga konstanten i rockhistorien. Förra veckan släpptes nämligen ”Power Up”, bandets sjuttonde studioalbum sedan starten 1973. Och ingen kan väl förvånas över att det låter exakt och precis som det ska göra. Varken mer. Varken mindre. Det finns inte en enda överraskning under albumets fyrtioen minuter. Och det är så skönt, så befriande och så avslappnande i dessa ombytliga tider att lyssna till ett band som redan uppfunnit hjulet och tryggt rullar vidare i samma gamla spår som alltid.
I stort sett alla spår på ”Power Up” är en tredje eller fjärde iteration av en tidigare låt från AC/DC’s omfattande diskografi, och hade det varit något annat band som bjudit upp till samma gamla dans som man dansat så många gånger förr hade tummen strikt riktats nedåt. Men det går inte annat än att nicka gillande till ytterligare en riktigt solid tre av fem-platta från AC/DC. Som sagt, varken mer. Varken mindre. Den eviga musikaliska konstanten. Likt det svarta hål som återfinns i Vintergatans mittpunkt som allting kretsar kring. Exakt så fungerar AC/DC. Det är fakta. Obestridlig fakta, dessutom.
Jamen, hör jag någon gläfsa i bakgrunden, Rolling Stones då? Suck. Ja, Rolling Stones då, som jag skrivit spaltmeter om? Är inte de mer AC/DC än AC/DC? Eh, nej? För skillnaden är att Rolling Stones, hur bra de än är när de är som bäst, förändrats genom åren. Bytt skepnad, lekt med olika musikstilar, bland annat den genererade genren reggae, och hållit en musikalisk kvalitet som pendlat våldsamt mellan otroligt högt och otroligt lågt. Och exakt här har jag beskrivit den essentiella skillnaden. AC/DC är som en rak linje. Ingenting, och jag kan inte upprepa detta tillräckligt mycket, verkligen ingenting förändras. Och det är det som är så sjukt fascinerande.
Bevisligen är det så att idéerna tog slut efter ”Back In Black” från 1980, eller kanske ännu tidigare beroende på vem man frågar, men det enda det egentligen lett till är att man utan större omsvep kan slå på vilken skiva som helst mellan ”For Those About To Rock (We Salute You)” från 1981 och ”Power Up” från förra veckan och få en totalt likvärdig upplevelse. Jag kan återigen inte tillräckligt påpeka hur otroligt unikt, om än väldigt märkligt, detta är. Såklart att de klassiska tidiga skivorna är bäst, men så är det med nästan alla band. Istället bestämde sig AC/DC för att här, exakt här, är nivån och den lägger vi oss aldrig under. Och det löftet har infriats på album efter album sedan 1981.
Inte ens originalmedlemmen och låtskrivaren Malcolm Youngs död 2017 har flyttat ljudbilden ens en millimeter fram eller tillbaka. Istället är ”Power Up” en hyllning till honom på det mest ärofyllda och geniala sättet man kan tänka sig. Såklart genom att inte ändra någonting, spela samma fyra till fem riff i olika variationer ytterligare en gång till och smälla den klassiska logotypen på omslaget. Det är så briljant.