Inte alltför sällan finns det stora upplevelser att hitta i det egna hemmet. Därför kommer här en simpel men effektiv lista med filmer som stannat kvar hos mig i sommar efter att eftertexterna rullat klart. Hoppas ni också hittar något att gilla.
”Color out of Space”
Kvalitetsskådespelaren Nicholas Cage spelar familjefar på den amerikanska landsbygden. En meteorit slår ned på hans gård. Konstiga växter och ett märkligt ljussken sprider sig. Djur deformeras och syner och vredesfylld galenskap ersätter verkligheten. Att manuset baserats på en novell av H.P. Lovecraft säger nog det mesta om innehållet. Den som förväntar sig något i stil med den moderna klassikern ”Mandy” kan måhända bli besviken, men det finns likheter. Det är snaskigt, kladdigt och färgglatt. Dessutom har Nicholas Cages karaktär ett Nicholas Cage-utbrott som gör att man riktigt känner hans varma andedräkt i ansiktet. Ett äkta tecken på att det är en rutinerad och skicklig yrkesman man bevittnar. Jag tänker ibland att Nicholas Cage nog aldrig gjort en dålig film, men det är tyvärr inte sant. I ”Color out of Space” är han, ifall det inte blivit tydligt nog redan, alldeles underbar. Två avhuggna tummar upp till detta praktverk!
”The Nightingale”
I ett bistert och miserabelt Australien är det tidigt 1800-tal och en ung fängslad kvinna från Irland ska hämnas den officerare som dödat hennes barn och man. Låt jakten börja. Det är något med grådassiga och eländiga situationer som är oemotståndliga. Detta är en lång, långsam och mycket våldsam film om hur hämnd kan vara den starkaste drivkraften. Kombinationen är extremt potent och att filmen dessutom skiner ett ljus på hur vidrigt Australiens ursprungsbefolkning behandlats lägger ett extra lager av tyngd över den redan tryckta stämningen. Matt och belåten skulle jag beskriva känslan i kroppen efter den dryga två timmar långa sittningen. Regissören och manusförfattaren Jennifer Kent har inte många filmer på sitt CV men efter ”The Nightingale” blir man minst sagt sugen på att se precis allt hon skapat.
”Verotika”
Glenn Danzig har aldrig gjort eller sagt något som inte till hundra procent varit briljant och genialiskt. Inte en stavelse eller ton som har sitt ursprung i hans muskulösa kroppshydda ska annat än dyrkas på knä med tacksamhet och hyllningar. Så när han nu skrivit och regisserat sin första långfilm blir det förstås inte något annat än fruktansvärt fantastiskt. Men förstå detta följande som jag nu berättar. Om du gillar vanlig film, med en budget, riktiga skådespelare och inte avdankade porraktriser i alla roller eller ens ett sammanhängande manus och logik så är det här inte en film för dig. Men för den som dyrkar Glenn Danzig och inte har något emot tidigare parametrar utan snarare ser det som en fördel är det här en film som lyfter till oanade höjder. Herregud, vilken rulle detta är! ”Verotika” är något av en antifilm. Den vrider och vänder på begreppen och kastar ut normer och oskrivna regler genom fönstret. ”Verotika” inte bara struntar i vad film är och har varit utan ”Verotika” vet inte ens vad film är och varit och kan därför bara jämföras med sig själv. Allt bygger vidare på och bevisar det som är den mytomspunne Glenn Danzigs tidlösa storhet.