I stort sett ingen film i genren som släppts efter millenieskiftet är värd att se. Och det har i stort sett alla listat ut. Alla utom alla filmproducenter.
Framförallt 1980-talet är actionfilmens gyllene årtionde. Detsamma kan även sägas om det glada 1990-talet. Men sedan hände något. Det var som att all actionfilm som behövdes redan blivit gjord. Ingenting kunde längre höja pulsen, få svetten att rinna eller andan att flämta av pubertalt testosteronpåslag. Ingenting.
Senaste ”Terminator: Dark Fate”? Marknadsförd som en äkta uppföljare till ”Terminator 2”. Väl i biosalongen gäspade jag så högt och ljudligt att jag nästan blev utkastad. Okej, kanske inte riktigt. Men ni förstår nog. Filmen var inte kul i en sekund av de två timmar och åtta minuter som filmen varade. Helt och fullständigt värdelös. Och den är bara en i raden av många misslyckanden och besvikelser.
Jag tror att anledningarna är två. Den första är att filmbolag och producenter tror att man kan kräkas upp och gurgla munnen med gamla meriter och idéer utan att publiken ska upptäcka att det stinker rutten fisk lång väg. Som i ”Terminator: Dark Fate”. Bevisligen går många på bluffen men mig lurar de inte.
Den andra anledningen är den före detta fribrottaren och skådespelaren Dwayne ”The Rock” Johnson. Herregud. Missförstå mig inte, jag har ingenting personligt mot ”The Rock”, men allt han är inblandad i som skådespelare är så sanslöst, brutalt och fruktansvärt smaklöst och vidrigt dåligt. Stora ord, ja. Men sant? Jodå, definitivt är det så.
Problemet med ”The Rock” är att han är omåttligt populär. För en sund och fritt tänkande individ ter sig detta förstås helt orimligt men nu är det tyvärr så det är. ”The Rock” i huvudrollen är likhetstecken med succé i biosalongen. Men den slätstrukna och tillrättalagda ytan som presenteras i nya moderna actionfilmer har inget att komma med i jämförelse med filmer där riktiga karlakarlar som Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone, Jean-Claude Van Damme och till och med Dolph Lundgren sparkar, slår, skjuter och spränger sig igenom horder av hjärndöda hantlangare. Hur vältränad och välartikulerad ”The Rock” än är så faller han platt i en duell med dessa välsvarvade exemplar. Det är också en sanning som det inte går att slå hål på.
Finns det då bra ny film? Ja, självklart. Men inte inom genren actionfilm, ifall det inte redan är tydligt nog. Och det är det som är så sorgligt. Att i nästan alla andra genrer pressas gränserna hela tiden framåt och några gånger per år får man uppleva känslan av att se något helt unikt och nyskapande och framförallt fantastisk bra. Men aldrig inom actionfilmen. Det närmaste vi kommit var 2015 med ”Mad Max: Fury Road” men den är undantaget som bekräftar regeln. Som sagt, sorgligt!
För inte så länge sedan tittade jag på ”Hard Target”, ”Commando”, ”Total Recall” och ”Robocop”. Uteslutande filmer från 1980- och 1990-talet. Tillfredsställd, nöjd och belåten. Våldskvoten mer än fylld och explosionerna ringer fortfarande i öronen. Men så sakteliga kryper den välbekanta känslan av att det aldrig blev bättre än så här på. Man blir nedstämd, ledsen. Och känslan dämpas verkligen inte av att man bombarderas med trailers för filmer med ”The Rock” i huvudrollen stup i kvarten. Det är som att stirra döden i vitögat.