Det är såklart ”Turbo” jag menar. Som lika snabbt som effektivt delade in Judas Priests fanskara i två tydliga grupper. Den gamla falangen som i vredesmod bespottade det nya och tidsenliga och den nytillkomna skaran som uppskattade och tog till sig just det nya och tidsenliga. För det var just ny och tidsenlig som ”Turbo” var när albumet släpptes.
Efter supersuccén två år tidigare med mästerliga ”Defenders Of The Faith”, bestående av renodlad och knivskarp heavy metal, anpassade Judas Priest sitt låtskrivande och sin ljudbild till den rådande tiden och trenderna på ett sätt som inte tidigare skådats i bandets karriär. Jo, visst, på ”British Steel” från 1980 förenklades bandets låtar förvisso en aning, men på ”Turbo” blev ledorden kommers och hårspray. En kombination som verkligen inte gick hem hos alla. Och trots att jag själv bara var ett år gammal när ”Turbo” släpptes kan jag till hundra procent relatera.
Trots att jag på mina bara knän dyrkat länge och väl vid Judas Priests allt annat än raka altare så har jag haft otroligt svårt för ”Turbo”. Den har känts så fel, malplacerad och tillgjord sida vid sida med tiopoängare som tidigare nämnda ”Defenders Of The Faith”, ”Screaming For Vengeance”, ”Painkiller” eller ”Sad Wings Of Destiny”. Men trots detta så är albumet faktiskt en av gruppens bäst säljande skivor. Bland annat tionde plats på Sverigetopplistan under två veckor i april 1986.
Och kanske är det just för att skivan trots allt var populär - om än inte hos hardcorefansen - eller att jag lyssnat så mycket på bandets övriga diskografi att jag behövde något annat som gjorde att jag en vacker dag för några år sedan plockade fram ”Turbo” ur skivsamlingen och verkligen lyssnade. Alltså verkligen lyssnade. Jag lyssnade verkligen så otroligt ordentligt på ”Turbo” ifall jag inte varit tydlig nog. Och i den mentala dimma och förvirring som kan uppstå när man verkligen lyssnar på ett album så började jag se och höra storheten i detta makalösa album. Likt en örfil från en nitbeklädd skinnhandske slog det mig. ”Turbo” är helt briljant. Den modigaste skivan i bandets karriär. För hur fränt det än är med band som håller fast vid sin formel i vått och torrt, i med- och motvind eller i högt och lågt, så finns det något nästan ännu mer imponerande med att bara strunta i allt det och göra en skiva som mästrar rådande trender och svängningar. Och exakt det gjorde Judas Priest 1986.
Men vad var det då egentligen som gjorde att albumet inte gick hem hos den tidigare hängivna fanskaran? Även om jag nu är omvänd och tycker att skivan är fantastisk så kan jag såklart rent objektivt höra och känna skillnaden i tema, låtskrivande och instrumentering. Det är lättare melodier, mer allsångspartier och texter om mjukare ämnen än våld och mörker. Det är en oerhörd skillnad. Men det man inser med ett öppet sinne är att det är så sjukt mycket Judas Priest att det ändå inte går att värja sig. Det är så inåt helvete mycket hårdrock. Och som avslutning på den här texten får ni föreställa er att jag entusiastisk ropar albumets mest essentiella spår medans ni läser.
”Turbo Lover”! ”Locked In”! ”Private Property”! ”Out In The Cold”! ”Hot For Love”! ”Reckless”!
Ja, ni förstår ju själva!