För visst är det så att en loppis egentligen är en ganska snuskig företeelse? Man trängs, gnuggar armbåge och gräver i andra, ofta gamla, människors uråldriga skräp och otvättade ägodelar. Det kliar som i kroppen bara av tanken. Speciellt med tanke på att vi är mitt i en pandemi där man faktiskt ska hålla avstånd och god handhygien.
Sedan kan jag inte heller bortse från att de flesta loppisar äger rum på landsbygden. Dels så tvingas man åka långa sträckor men sedan är det också så att jag är en stadsmänniska. Jag varken känner mig hemma eller välkommen mer än några få kilometer utanför stadskärnan. Min upplevelse är att de, oftast gamla, människor som anordnar dessa loppisar på landsbygden blir oerhört förvånade och fundersamma när det faktiskt dyker upp någon. Man får blickar, konstiga hälsningar och en och annan märklig fråga. Det är som att vi inte är kompatibla.
Hur som helst. Trots min skepticism mot hur och var en genomsnittlig loppis genomförs så besöker jag alltså dessa betydligt oftare än man kan tro. Men tro inte att det här är något slags självskadebeteende som egentligen borde medicineras bort eller avstyras med någon form av KBT-behandling. Nej, förklaringen är faktiskt mycket enkel. Det finns tre saker som gör det värt att bita ihop. Vinylskivor, videofilmer och gamla nummer av ”En Ding Ding Värld”.
Det obehag jag initialt känner när jag objuden stegar in i på en uppfart eller in i en gammal lada kan snabbt förbytas i pirrande förväntan när det skymtar en skivback eller en låda med gamla tidningar bland all annan bråte. Då är det med ivriga fingrar och en obefintlig rädsla för smitta som jag bläddrar, gräver och letar mig fram. Ibland hittar jag det jag söker, ibland inte. Och även om jag som senast slog dubbelvolter av glädje över att hitta ett halvfint exemplar av Metallicas monumentala mästerverk ”Master of Puppets” från 1986 och dessutom prutade ned priset en aning, så är det nog faktiskt så att jakten och förväntan är mer spännande än fynden i sig. Det ska dessutom tilläggas att jag redan ägde tidigare nämnda skiva, så ja, det är definitivt jakten som är målet. För vad ska jag göra med två ”Master of Puppets” egentligen? Svaret är att lyssna om det hörs någon skillnad på utgåvorna, och även om det är en annan historia så är svaret ja. Ja, det är en oerhörd skillnad på mina två olika pressar av ”Master of Puppets”. Men tillbaka till loppisarna nu.
Just prutandet är på gott och ont en viktig beståndsdel. Nej, det är verkligen ingen stor konst att pruta ned loppisfynden någon tiokrona eller hundralapp. Men det väcker frågor om människors ärlighet. För varför inte sätta ett rimligt pris direkt? Det gör mig rasande över okunnigheten när jag hittar gamla plattor i ett skick som knappt är brukbart men med en prislapp som överstiger det egentliga värdet tio gånger om. Det är vid sådana tillfällen jag vill trycka upp närmaste säljare mot väggen och skrikande fråga om det verkligen kan stämma att ni har så här dålig koll på skivors andrahandsvärde ute på landsbygden? Jag gör det ju såklart inte, men liknande scener spelas ofta upp inne i mitt huvud.
På loppis får man helt enkelt ta det bra med massor av dåligt och sedan dränka in sig själv med handsprit.