En flod av minnen kom genast tillbaka och en sak ska ni ha väldigt klart för er - det var inte bättre förr. Hur gärna man än vill tänka att samtiden är vrickad, förvirrad och ur led och att allt var bättre när man var yngre så kan jag tyvärr meddela att det inte stämmer. Ingenting var bättre förr. Förutom saftiga actionfilmer då, men det har jag redan skrivit en skarpsynt text om för några månader sedan så jag tänker inte upprepa mig. Hur som helst. Att jämföra sitt relativt vuxna jag mot det unga jag man så ofta vill romantisera leder snabbt till att det uppstår djupa revor i verklighetsbeskrivningen som inte går att bortförklara.
Vi kan börja med en sådan enkel sak som kommunikation. Jag överdriver inte när jag säger att under en majoritet av tonåren skedde den mestadels med grymtande läten och osammanhängande vokaler. Med föräldrar, lärare, vänner och ja, till och med kärleksintressen. Grymtningar och läten. Det kan ha varit en killgrej, vad vet jag? Men inte kan det ha varit lätt för omvärlden att förstå, det är ett som är säkert. Kommunikation kräver dessutom att man åtminstone stundvis lyssnar på vad andra har att säga. Något som inte var lätt eller ens möjligt när exakt all hjärnaktivitet gick åt till att tänka på hårdrock, våldsfilm eller tjejer som var exakt noll procent intresserade av vare sig hårdrock eller våldsfilm. Vilket mörker.
Vi fortsätter den sorgliga resan tillbaka genom minnenas allé. För visst är det så att man minns och inser så kusligt dålig smak man hade som barn och tonåring? Jo, det fanns såklart ljusglimtar. Men för varje bestående och bra film, skiva, band eller låt man tagit med sig vidare in i det riktiga livet så har man ovetande vadat genom litervis med dynga. Jag tänker inte ens lista sådant jag själv gillade förut då jag blir fysiskt illamående av att ens tänka på allt vedervärdigt. Men bara för att ge en liten inblick i galenskapen så tyckte jag arton år gammal att Metallicas då nysläppta album ”St. Anger” var det kanske fetaste och grymmaste jag någonsin hört. Ni förstår ju själva att det inte var så bra förr som ni tror.
Och sedan en sista sak. Förstår ni så gräsligt fult man klädde sig som ung och tonåring? Bevisligen var det ingenting man reflekterade över då i alla fall. Och tyvärr, ynglingar. Ni är inte ett dugg bättre idag. Men missförstå mig inte, jag säger inte att man behöver klä sig i dyra märkeskläder eller ens särskilt märkvärdigt. Det jag menar är att man hittar en balans. En rimlighet. En respektabel nivå. I stort sett ingen under tjugo skulle göra sig en otjänst genom att klä sig i en potatissäck. Det var sant när jag själv var femton år gammal och det är sant för den som är femton år gammal idag. Tyvärr.
Pust. Det är jobbigt att knäcka sig själv på det här sättet. För jag kan väl inte vara ensam om att tänkt att det var så otroligt fantastiskt att vara ung och utan problem? Ja, fram tills jag faktiskt började tänka på hur det var och hur det faktiskt såg ut. Det nostalgiska skimret har ersatts med ett bistert konstaterande av den egentliga verkligheten. Ingenting var bättre förr.