Alltså en - inte helt överraskande - man som beundrar Rolling Stones och som anser sig förstå gruppen särskilt väl. Ja, en sådan börjar jag bli. Och för det skäms jag bara litegrann. Men inte så mycket.
Hur som helst. Detta band med rynkiga gamla drogmissbrukare och livsnjutare har släppt ifrån sig en kopiös mängd album sedan starten i början av 1960-talet. Som nyligen invigd i bandets universum bortom de mest kända låtarna har jag därför med glupsk aptit tagit mig igenom bandets diskografi. Album för album. Låt för låt. Genom högt och lågt. Genom pest och genom pina. Från uselt till briljant. Allt finns där för den som orkar lyssna.
Mina favoriter är precis som för många andra Stones-män ”Exile on Main Street”, ”Sticky Fingers” och ”Some Girls” men det är i nuläget ointressant då den här texten framförallt ska handla om det som på ett eller annat sätt känns lite mindre bra. För det finns en del att ta sig igenom.
Redan i mitten av 1970-talet började bandet på Mick Jaggers inrådan experimentera med den degenererade genren reggae i en låt på albumet ”Black and Blue”. En helt fantastisk skiva som dock befläckas av en pulserande varböld vid namn ”Cherry Oh Baby”. Ett groteskt snedsteg, men det förstör inte albumet i sin helhet. Att enskilda dåliga låtar på i övrigt bra plattor finns går att leva med. Och det är först 1983 med inte ens halvljumma ”Undercover” som den riktiga dippen kommer. Missförstå, jag lyssnar ändå på albumet med ojämna mellanrum, men det är ungefär som att lyssna på ett band som försöker låta som Rolling Stones men det är 1980-tal och låtarna är ungefär hundra gånger tråkigare än tidigare. En mycket trött skiva. Samma sak gäller uppföljaren ”Dirty Work” från tre år senare. Ett album som bandet själva inte ens bemödade sig att turnera med. För så ruggigt slätstruket är det att upphovsmännen själva insåg att nä, det här blev rent ut sagt inget vidare så vi stannar hemma istället.
”Steel Wheels” från 1989 lider dock inte av trötthet. Här är istället Rolling Stones så övertaggade och pseudohårda att det blir olidligt. Lite som när Neil Young iklädd en fruktansvärt ful skinnjacka stapplar och rycker sig igenom ”Rockin’ In The Free World” i ”Saturday Night Live” från samma år. Eller när man själv kom med ett nitarmband från Buttericks till skolan i åttonde klass och helt ovetande förvandlades till den minst tuffa personen någonsin. Varken hårt, bra eller smakfullt utan bara väldigt, väldigt fånigt. Men nog måste man lyssna ändå.
Vid den här punkten i bandets diskografi är det rätt naturligt att intresset svalnar. Man kan lika gärna ringa prästen och boka begravning. Och även om det blev marginellt bättre under 1990-talet så är de två albumen från årtiondet som bäst mediokra. Värda att lyssna på för referens, men särkilt bra? Nej, inte mycket. Men man lyssnar. Under 2005 kom sedan en stark tre av fem-platta i ”A Bigger Bang” och 2016 trivsamma ”Blue & Lonesome”. Helt okej rock.
Ja, ni förstår ju hur mycket jobb det krävs för att bli en upplyst Rolling Stones-man. Hur mycket grumligt vatten man får vada sig igenom och hur många minuter med riktigt dåliga låtar man får tvinga sig själv att lyssna på. Och ännu är jag inte i mål, för det finns otaliga livealbum kvar att beta av. Men det absolut värsta har jag tagit mig igenom helskinnad. Tror jag.