I juni 1970 gick Black Sabbaths då unga och förmodligen allt annat än nyktra medlemmar in i studion för att spela in en uppföljare till sitt på den tiden toksågade självbetitlade debutalbum som släppts någon månad tidigare. Knappast kunde dessa drogögda slynglar med den gudabenådade, men fingerkapade, gitarristen Tony Iommi vid rodret inse vidden av musiken de just spelat in. För femtio år sedan föddes ljuset och det ljuset var och är till denna dag ”Paranoid”.
Eller ljus och ljus. Skivan är mörk som natten, en orgie i mänsklighetens förfall, krig och nederlag och allt annat än munter. Men jag tror ni förstår vad jag menar ändå - det är fantastiskt monumental musik som är lika aktuell idag. Jamen, hör jag någon dötrist tråkmåns säga, vad är det som är så märkvärdigt med en skiva som är femtio år gammal? Det har väl släppts massor med ny musik sedan dess? Jo, visst.
Men förstå då det här. Med Black Sabbaths första självbetitlade skiva föddes det som kommit att kallas heavy metal. Hårdrocken, kort och gott. Och på ”Paranoid” tog man denna nya genre och skapade perfektion som till denna dag inte överträffats. Det sägs, av vissa, att Gud skapade jorden på sju dagar. Säga vad man vill om det, men Black Sabbath skapade ”Paranoid” på fem dagar. Black Sabbath - Gud. 1 - 0.
Så under fem dagar, och andra gången bandet spelade in en skiva, skapades det verk som alla andra verk skall jämföras med. Av fyra halvt missbrukande tjugoåriga killar från Birmingham utan några som helst framtidsutsikter. Är man inte djupt imponerad av det så lever man i grav förnekelse. Sedan en sådan sak som att låten ”Paranoid” inte ens var tänkt att finnas med på albumet utan skrevs på två timmar i slutskedet av inspelningen bara för att man hade kvar utrymme på skivans speltid att nyttja. Det är information som gör att man blir alldeles förstummad av beundran. Att låten sedan blivit absurt uttjatad och sönderspelad förändrar inte det faktum att den är helt fantastisk. Precis som alla spår på hela albumet.
Ett sidospår är vad som händer om man inte lyssnar på den här tidlösa klassikern på rätt sätt. Dessa styggelser till plastpluppar man tvingar sina öron att vidgas runt gör inte - INTE - den här typen av musik rättvisa. Inte någon annan musik heller i ärlighetens namn. Jag har själv gjort det här misstaget flera gånger. Man är kanske i en situation där det inte är socialt accepterat att spela ”Paranoid” på öronbedövande volym utan några begränsningar. Då kan det hända att även jag lyssnar med undermålig och inadekvat utrustning. Det slutar alltid i besvikelse. Hur kan vi tillåta oss själva att lyssna på musik på det här sättet? Det är så ovärdigt. Dels för oss själva och men framförallt för musiken. Det är allvarligt, på riktigt.
Istället gör man så här. I sektionen i skivhyllan där man har album med band som börjar på bokstaven ”B” plockar man fram ”Paranoid”. Gärna i en press från 1970-talet, men det är inget krav. Sedan öppnar man försiktigt men bestämt skivomslaget, plockar ut vinylen utan att röra spåren och lägger den på skivspelaren. Sedan låter man nålen sjunka ned mot skivan samtidigt som man höjer volymen till en nivå som gör att alla andra ljud försvinner. Finner man ingen njutning i detta är man i ordets rätta bemärkelse en barbar och långt bortom all räddning.