För inte särskilt länge sedan åkte jag bil mellan Skellefteå och den rätt trista grannstaden Umeå. En grundregel är som de flesta vet att den som kör bestämmer musik, men då mitt resesällskap inte alltid delar min musiksmak och har en märklig förmåga att alltid få sin vilja igenom fick det bli radio den här gången. Efter att vi först lyssnat på Greta Thunbergs sommarprat. Inget ont om henne, men jag ville lyssna på dödsmetall eller kanske lite klassisk hardcore. Nåja. Efter Gretas dystra budskap om att vi snart är helt körda blev det som tidigare nämnts dags att lyssna på radio. ”Digilistan i P3” är jag rätt säker på att programmet hette. Och vilken lista sedan.
Någonstans runt plats femton av jag vet inte hur många låtar kom jag och mitt sällskap in i programmet. Låt efter låt spelades. Långt inne i min hjärna började det långsamt knastra och spraka oroväckande för varje nytt spår. Som en inbyggd biologisk varningssignal att det inte är något som står rätt till. En begynnande huvudvärk från helvetet. För tro mig när jag säger att något måste vara allvarligt fel på modern musik om det här är det den stora massan lyssnar på mest. Herregud. Jag känner mig ungefär som en sådan här gammal tant eller farbror som tyckte att Beatles hade så långt hår att generationer av ungdomar skulle bli förstörda dagdrivare. Fast det jag är rädd för är att generationer av ungdomar istället ska bli totalt kulturlösa och platta av att lyssna på det slätstrukna ylande som letade sig ut ur bilens högtalare.
Var finns friktionen? Var finns attityden? Var finns motståndet? Var finns det som gör att man blir en helt ny person som ser världen i ett annat ljus? Jo, det ska jag svara på. Ingenstans! Ingenstans i dessa musikspår fanns det en tillstymmelse till någonting överhuvudtaget. Inte en låt som spelades skiljde sig åt i tempo, ton eller genre. Allt lät exakt lika dåligt exakt hela tiden. Och inte för en sekund kunde jag bortse från skriken djupt inne i mig själv. Detta avgrundsdjupa larm.
Ja, man får såklart lyssna på vilken musik man vill. Jag vill inte heller trycka ned någon eller pinka i ansiktet på den som mot all rimlighet och sunt förnuft kanske genuint tycker att det som spelas på listan jag genomled råkar vara bra. Men samtidigt tänker jag inte sticka under stol med att jag tycker att det är ett oacceptabelt beteende och en skadlig livsstil. Nåja, cyniskt raljerande i all ära men det jag istället skulle vilja är att väcka en tanke och ett intresse att gräva djupare hos dagens unga musiklyssnare. Lyssna för guds skull inte bara på digitala singlar och spellistor. Det är nämligen i album den riktiga musikupplevelsen finns. Oavsett genre eller om man nu lyssnar digitalt eller på ett fysiskt format missar man det som faktiskt kan börja betyda någonting och skapa nya kopplingar och banor i hjärnan. Ett första frö i det som ska bli en kulturell identitet. För att lyssna på en slätstruken singel på radio är lite som att dricka blaskigt mineralvatten med smak av chokladbollar när man egentligen skulle kunna smaska på den riktiga varan. Jo, så stor skillnad är det faktiskt. Men som så många gånger förr får jag nog bara acceptera att det är så här det är.