Första singeln ”The Writing on The Wall” låter helt okej och peppen är som sig bör väldigt hög när järnjungfrun ska släppa nytt. Tyvärr gör dock skivomslaget att det blöder ur ögonen.
Ja, för det är ju så att Iron Maiden vad andra nu än tycker och tänker faktiskt aldrig - verkligen aldrig - släppt ifrån sig en dålig skiva. Upp och ner, jodå, det har helt klart pendlat. Men dåligt? Glöm det. Det kan dock inte sägas om bandets alla skivomslag. Herrejösses vad det både finns höjdpunkter och riktiga bottennapp. Topparna återfinns under 1980-talet, förstås. Och de fem fulaste tänkte jag lista här. Även solen har sina fläckar.
5. ”Virtual IX”, 1998. 1990-talet var inte snällt mot något hårdrocksband, men Iron Maiden kunde ha gjort något grymt med detta i stort underskattade album om inte skivomslaget förstörts av en kille med VR-glasögon och en fotbollsmatch i nedre vänstra hörnet. Det här hade kunnat vara så coolt, så grymt och så rätt. Men icke. Istället ett rejält magplask. Men musikaliskt är skivan inte helt dum.
4. ”The X Factor”, 1995. Första skivan utan Bruce Dickinson sedan han hoppade av bandet och allt med skivomslaget skriker att man helt brutit med det gamla. På ett väldigt dåligt sätt. Omslaget är alltså någon slags docka som föreställer klassiska maskoten Eddie där han ligger fastspänd på ett operationsbord. Genomfört på rätt sätt hade detta kunnat bli rått, men det blev raka motsatsen. Supertöntigt. Fast en bra skiva ändå.
3. ”Dance of Death”, 2003. Vilket sanslöst haveri detta är. I ett tafatt försök att omfamna den nya digitala tidsåldern skapades omslaget till Iron Maidens trettonde album med hjälp av en 3d-animatör. Problemet var bara att omslaget som hamnade på skivan inte var den färdiga bilden utan bara en skiss. Det syns. De konstiga figurerna på omslaget har inga skuggor, lemmar i konstiga vinklar och är placerade på ett sätt som är ologiskt. Det här är typiskt för vad som händer när personer utan datavana får tillgång till en dator. Allt blir fel.
2. ”The Final Frontier”, 2010. Iron Maiden och rymden. En kombination som på papperet låter helt okej men så fort ögonen vandrar över skivomslaget så slås man som träffad av en stenhård knytnäve rakt i ansiktet direkt till golvet. Man kippar efter andan, försöker fokusera blicken men möter ännu en gång den styggelse som ramar in ett i övrigt trevligt album. Urk. Nej, det är verkligen inte vackert. Och någonstans en sorglig påminnelse om att Iron Maidens medlemmar inte längre är några ungdomar. För vem med lite spänst kvar i tankeverksamheten hade godkänt detta? Nej precis, det är ett beslut av riktigt gamla gubbar som är ur fas med samtiden.
1. ”Senjutsu”, 2021. Suck. Dubbelsuck. Trippelsuck. Ja, ni hajar. Som sagt. Detta är också resultatet av ett beslut taget av riktigt gamla gubbar. Omslaget föreställer en otroligt fult designad samuraj-Eddie mot en svart bakgrund. Och lika peppad som jag är inför musiken på trippelvinylen som jag förhandsbokat - ja, lika tårögd och ledsen är jag över det totala och slutgiltiga förfall hos Iron Maidens smak som detta omslag skvallrar om. Det här är så gränslöst fult att jag tappar orden.
Bubblare: ”The Book of Souls”, 2015. Nästan identiskt med ”Senjutsu” förutom att Eddie är en inföding istället för samuraj. På något sätt inte lika hemskt, men vackert är det inte.