Ni vet hur det är. Man har växt upp med hårdrock. Haft bandtröjor. Cowboyboots och kängor med stålhätta. Ibland ett nitarmband. Långt stripigt hår. Man har ofta sett ut som att hör hemma i det lägre skiktet när resultatet till IQ-testet landar i brevlådan. Det är så det är att vara tonåring. Så småningom växer man upp, mognar och vänder sin blick mot något annat. Man upptäcker gothrock. Köper skivor med Sisters of Mercy, The Mission och Fields of The Nephilim som man ställer tillsammans med all hårdrock. Kläderna blir nedtonade. Svart skjorta. Smala byxor. Alltid svart, svart, svart. Inga undantag. Huden bleknar, man kammar håret bakåt och har solglasögon inomhus. Jag tror att nästan alla kan relatera.
Sedan blinkar man och här är man nu. Med fru, barn och hus. Heltidsjobb och allt vad det innebär. Men man älskar fortfarande den svarta och dystra gothrocken. Man klär sig fortfarande i svart och lyssnar på Sister of Mercy, The Mission och Fields of The Nephilim precis som en fanatiskt religös läser sina heliga texter. Oklart om det egentligen är någon skillnad.
I ett svagt ögonblick, för man vet egentligen bättre, söker man sig till internet och tänker att Andrew Eldritch i Sisters of Mercy, Wayne Hussey i The Mission och Carl McCoy i Fields of The Nephilim - hur coola och hårda är egentligen inte dessa herrar? Är det några som åldrats med värdighet så är det Andrew Eldritch, Wayne Hussey och Carl McCoy. Så tänker man i ett svagt ögonblick innan verkligheten och en googling kraschar in i ens egentligen bättre vetande ansikte likt ett urspårat godståg. Det tar riktigt ont.
För det verkar i det närmaste omöjligt att åldras med värdighet. Inte ens dessa giganter av giganter när det kommer till attityd, stil och aura liknar i nutid annat än totalt verklighetsfrånvända maskeradbesökare. Andrew Eldritch staplar förvirrat omkring med ungefär samma uppsyn som någon som ska begå en skolskjutning. Inte coolt. Wayne Hussey sjunger förvisso inte helt fruktansvärt, men ser ut som någons sliskiga morbror som var lite cool på 1980-talet men inte begripit att man inte kan klä sig som en tonåring när man är över sextio. Herregud. Tack och lov har tiden gått minst hårt åt Carl McCoy. En liten tröst åtminstone, men han verkar nuförtiden bara få uppträda i dagsljus på festivaler som ingen hört talas om och då blir dammig cowboy möter ”Blade Runner”-stilen inte alls lika frän som i en rökig och nedsläckt lokal. Urgh.
Jag gillar inte att säga det, men det var bättre förr. När dessa mörkermän fortfarande var tillräckligt unga och ajour för att leva upp till sina vansinnigt uppblåsta självbilder och egon. För jag tror det är just det som så sakteliga blir allas fall. När man fortfarande vill leva upp till den bilden av sig själv men inte längre har förmågan att urskilja vad som är god smak och vad som bara blir en parodi. Men sådant är egot, i synnerhet det manliga.
Nej, istället får man hålla sig till det förflutna och bedöva sitt sinne med Sisters of Mercys framträdande i brittiska ”Top of The Pops” 1987 med låten ”This Corrosion”. Nu snackar vi det kanske vassaste som någonsin visats med rörlig bild och ljud. Ordningen är återställd. Allt är förlåtet.