Albumet har sålt i över 30 miljoner exemplar sedan dess, och de stora hitsen spelades konstant på radio och tv under många års tid. Det tillhör allmänbildningen att känna till ”Enter Sandman”, ”Nothing Else Matters”, ”The Unforgiven” och ”Sad But True”. Det nästan helsvarta omslaget är anledningen till att albumet – som egentligen kort och gott heter ”Metallica” – brukar kallas ”The Black Album” (och på svenska funkar ”Den svarta skivan”).
Albumet var en nystart och tog Metallica i en ny riktning, från att ha varit störst inom extrem metal till att bli störst alla kategorier. När det gäller skivförsäljning och turnéer finns enstaka artister som haft större framgång under kortare perioder – men ingen som hållit sig i toppen alla dessa 30 år. Enligt vissa beräkningar är Metallica den mest framgångsrika artisten någonsin när det gäller turnéer.
Det var tack vare den svarta skivan som jag upptäckte Metallica, vilket i sin tur är anledningen till att hårdrock i alla dess former är vad jag lyssnar mest på. Jag har tillbringat ohälsosamt mycket tid med att sätta mig in i Metallicas musik och karriär, och den svarta skivans tillkomst är väldokumenterad eftersom ett filmteam var närvarande hela tiden. Metallica var på väg att slå igenom stort, men för att lyckas med det ändrade de stil ganska radikalt. Skivan är kontroversiell, men inte för att den innehåller något upprörande utan tvärtom för att den är mycket mer polerad och lättillgänglig än deras tidigare verk.
Mitt absoluta favoritklipp från dokumentären om skivinspelningen är när gitarristen Kirk Hammett gång på gång provoceras av bandets nya producent Bob Rock, som inte är nöjd med solot som Kirk spelat in till låten ”The Unforgiven”. Hammett menar att han har gjort sitt bästa, medan Rock inte tycker att det duger. En tydligt irriterad Hammett gör sig redo för ännu en tagning, och levererar till sist det solo som till slut hamnade på skivan och är ett av hans mest kända. Bob Rock visade prov på fingertoppskänsla som bevisade att han var rätt person att leda Metallica in på det nya spåret.
Skivan blev etta på den amerikanska försäljningslistan, liksom alla(!) fem studioalbum som Metallica släppt sedan dess.
Nu ska 30-årsjubileumet för denna milstolpe firas med en svulstig specialutgåva och en officiellt sanktionerad hyllningsskiva med titeln ”The Metallica Blacklist”. Det är populärt att spela in Metallica-covers, men dessa har bandet själva valt ut och intäkterna går till deras egen välgörenhetsorganisation.
Det är inte främst hårdrocksband som får ta ton på ”Blacklist”: Miley Cyrus samarbetar med Elton John, Dave Gahan från Depeche Mode gör en insats och The Hu framför en av låtarna på mongoliska. Men den stora skrällen är att Sverige inte bara representeras av Ghost utan även av Per Gessle(!) som under namnet PG Roxette har gjort en cover på ”Nothing Else Matters”. Han är inte ensam om att inrikta sig på denna ballad, det finns hela tretton olika versioner av den på ”Blacklist” – som innehåller totalt 53(!) coverversioner av den svarta skivans tolv låtar. Det låter överambitiöst och det är helt i linje med Metallicas bombastiska karriär sedan trettio år tillbaka.
Mycket kan sägas om deras musik och allt behöver inte vara positivt, men jag konstaterar att utan den svarta skivan hade vare sig Metallica eller jag hamnat där vi är idag.