Andrew W.K. är nämligen i grunden ett one hit wonder. Hans låt "Party Hard" släpptes 2001 och blev såklart en stor partyhit som passade på alla fester. Den energiske Andrew Wilkes-Krier spelade piano som en besatt och vrålade ut textrader som "When it's time to party, we will always party hard".
Åren gick och Andrew W.K. fortsatte på samma spår. Alltid klädd i vita jeans och vit t-shirt, alltid med bra om än likartade låtar, alltid med "party" insprängt i var och varannan textrad. Kanske inte så konstigt att jag och många andra tröttnade eller trodde att han lagt av när han inte längre syntes till på topplistorna.
Det var med hans förra skiva, "You're Not Alone" från 2018, som jag återupptäckte honom. Hör och häpna, men den självutnämnde partyguden hade utvecklats. Han klär sig fortfarande i helvitt, har kvar det långa håret och låtarna är samma typ av bombastiska partyrock. Men mellan låtarna hade han lagt spår där han samtalade med lyssnaren, och delade med sig av sin livsfilosofi. Inte oväntat har han även gjort sig en karriär som motivationstalare vid sidan om musiken.
Efter att ha hört låtarna "Ever Again" och "Music Is Worth Living For" kollade jag upp vad som egentligen hade hänt under de här åren. Den på ytan så energiske och peppade Andrew hade mycket riktigt upplevt väldigt tunga stunder. Han hade kämpat mot depression, vikande skivförsäljning, och märkligast av allt: han hade fått sin identitet ifrågasatt.
2004 anklagades Andrew W.K. för att ha fabricerat hela sin image, och någon som påstod sig vara inblandad i skapandet av hans artistpersonlighet stämde honom för att få en del av kakan. Stämningen blev resultatlös, men så sent som förra året dök det upp nya "bevis" i form av gamla dagböcker där Andrew W.K. skriver om sina planer och hur han ska förändra sig för att lyckas i musikbranschen.
Det är svårt att avgöra vad som verkligen är sant. Det är ju inte ovanligt med artister som skapar en image som skiljer sig från deras verkliga person, så det vore inte så kontroversiellt om det faktiskt var fallet med Andrew W.K. också. En annan teori är att hela diskussionen om hans identitet bara är en del av hans marknadsföring. Det har definitivt lett till mer uppmärksamhet än hans musik lyckats åstadkomma de senaste åren.
Men musikaliskt är det som sagt inget större fel på hans utbud. Möjligen lite enformigt, men framför allt texternas utveckling gör att han känns betydligt intressantare idag än för 20 år sedan. Även om Andrew W.K. är känd som en soloartist och spelar in skivorna på egen hand, så har han haft långvariga samarbeten med musiker som han omgett sig med i livesammanhang. Efter att ha sett en del klipp från hans konserter så känner jag definitivt att jag vill uppleva en spelning med Andrew W.K. och hans medmusikanter.
Självklart har han inte släppt partytemat – den nya skivan heter ”God Is Partying”. Men det handlar mindre om att faktiskt festa och ”party” är i stället en metafor för att se positivt på livet och ha rätt inställning. Singlarna som släppts från den nya skivan tyder på att han fortsätter i samma stil, kanske aningen mörkare. Han har faktiskt för första gången någonsin övergett sin helvita klädsel och i stället klätt sig i svart i en ny musikvideo.
Det är inte med jättestora kliv, men Andrew W.K. utvecklas tillräckligt för att inte vara uträknad än.